Kontrasternas helg är till ända

Helgen i Uppsala = trevliga dagar

Ja, så var jag hemma igen efter att ha tillbringat en skön helg i Uppsala, där Kontrast – Swecon 2012 hölls fredag-söndag. Det blev en kanontrevlig och intressant helg. Det är lika bra att skriva det direkt, så att alla vet om det.

Ur en personlig synvinkel signerade jag min debutroman Fred så gyllene i det välbesökta försäljnings- och signeringsrummet, som låg strategiskt mellan mingelområdet och salarna där de många och intressanta programpunkterna avhandlades.

En annan mycket trevlig händelse var förstås att Elin Holmerin blev intervjuad av Håkan Wester. Intervjun handlar om hennes författarskap och hon läser även en snutt ur De två odjuren.

Under avslutningsceremonin igår berättade Kontrasts ordförande, den vänlige och vältalige (och långe) Johan Anglemark, att hela 453 besökare kom till science fiction och fantasykongressen på hotell Gillet mitt i Uppsala, en siffra högre än vad arrangörerna hade vågat hoppas på. Efter hela kongressen tog sig ”de överlevande” till puben Pipes of Scotland för ett lyckat Dead Dog Party, där kvarvarande Kontrastdeltagare, besökare, gäster och hedersgäster deltog, åt och drack öl. Hedersgästerna Joe Abercrombie, Kelly Link, Niels Dalgaard, Peter Watts (som tyckte att ”this has been awesome!”) och, inte minst, Sara Bergmark Elfgren. Plus Caitlin Sweet, Ylva Spångberg, arrangörerna och många många fler. Och så lilla jag, förstås.

Dessförinnan pågick ju själva kongressen i dagarna tre. Utöver den egotrippade höjdpunkten att få signera böcker och prata med Elin Holmerin, så var det alla bra programpunkter och trevliga möten med såväl författare som besökare.
Intervjuerna med hedersgästerna Joe Abercrombie (igår) och Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (i lördags) var intressanta och inte sällan roliga att lyssna på. Många glada skratt.
Jag pratade lite kort med mr Abercrombie, som tyckte att det var genuint roligt att åka runt på konvent och kongresser och träffa fans. Nästa större åtagande är Australien, sa han. Efter den resan kommer han att kunna tillbringa tid med fru och barn igen. Han nämnde flera gånger att han saknar dem, vilket förstås är fullt begripligt.
Kontrastarrangörerna hade en osviklig röta beträffande Abercrombies bok Red Country. Eller hade de det? Ja, på många sätt hade de det, för dels visste de inte att britten skrev en bok som eventuellt kanske möjligen skulle bli färdig hösten 2012, dels är Red Country egentligen inte utgiven ännu. ”Man gjorde ett undantag för oss”, säger Johan Anglemark. Därmed kunde undertecknad, och många med mig, köpa den superfärska boken på Kontrast – och sedermera på andra ställen i Sverige. I övriga världen kommer boken ut om ett par veckor, för övrigt.
Kön ringlade sig kön lång till Joe Abercrombies signeringsbord i fredags, där han log och skrev sitt namn, log och skrev sitt namn. Ja, jag stod nämnda kö, plus några minuter senare i den till Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs bord en halvmeter längre bort. Eftersom jag läst Cirkeln köpte jag Eld (ganska logiskt, i och för sig).
De skrev:

Till Stefan!
Med varma hälsningar från Engelsfors!
Kul att ses på Swecon
… Tack för trevlig intervju!

Ja, jag har ju intervjuat dem på min blogg (för den som händelsevis har missat det), vilket var just trevligt. Det blir ju trevligt när man har att göra med trevliga människor.

Under helgens lopp fick jag till slut hälsat på och pratat med flera andra som jag har intervjuat på bloggen. Nene Ormes, som stod för lördagens suveräna steampunk-föreläsning – där hon bjöd upp Fred så gyllenes omslags- och kartillustratör Maria Helena Stanke och hennes kompisar Erika och Gunnar, alla iklädda just passande steampunk-outfits.

Tilläggas bör är att de blev hela kongressens mest fotograferade besökare (kanske endast överträffade som fotomotiv av hedersgästen Joe Abercrombie). Kul.

Eftersom steampunk-föreläsningen hölls samtidigt som Sara Bergmark Elfgrens, Mats Strandbergs, Karl Johnssons, Kim W Anderssons och Lina Neidestams gemensamma samtal om serieprojektet Berättelser från Engelsfors, som ska komma ut i serieform i april nästa år, trodde jag att jag hade missat chansen att få ett ex av Zelda signerat av Lina Neidestam.
Och det gjorde jag också, för de ex hon tog med sig tog slut ögonaböj före jag hann ta mig till hennes signeringsbord. Men jag missade inte chansen att få en liten pratstund med den otroligt skickliga, skärpta, trevliga, charmiga, coola och roliga illustratören. För mig var det en av de stora höjdpunkterna under kongressen, trots att jag inte fick med mig något av hennes alster hem. Nämnde jag att hon var (= är!) trevlig?
Avslappnade och lättpratade var också Kim W Andersson och Karl Johnsson. Den senare kände igen mig från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg häromveckan, där jag köpte hans Mara från Ulthar, två nummer av Utopi och en prenumeration av just Utopi (i vilken han publicerar sin sköna fantasyvikingaserie Vei. I nästa nummer, där del tre av Vei finns med, utlovar Karl Johnsson, utöver våld, sex.

Jag snubblade på Ola Wikander, som hade kongressens kanske mest levande föreläsning, den om protofantastik. I en överfullsatt sal delgav han oss åhörare sitt perspektiv på fantastikens ursprung.
En annan överfullsatt föreläsning var Britt-Inger Johanssons om hjältinnor i science fiction och fantasy. Starka kvinnor (eller ”kick-ass women”, som hon själv sa) kontra kvinnor framställda som offer, så som de framställdes på magasins- och bokomslag. Det här var en av de där programpunkterna som tog slut alldeles för kvickt och som hade kunnat hålla på hela dagen, med tanke på vilken till synes outtömlig kunskap hon hade.
Jag pratade Erik Granström och Ylva Spångberg, båda intervjuade av mig på bloggen. Båda sköna personer.

Sist men inte minst, så träffade jag flera andra trevliga människor. Bland annat catahyaner som Julle och Ziz och Vinter och English Bookshops Malin. Och författare som Anna Blixt (Undrentide Förlag ger ut hennes Fredens pris), som lagt ut en bild från Kontrast. Vid förlagets bord sålde även Eva Holmquist sin science fiction-roman Kedjor känns bara när du rör dig (Ordspira Förlag).

Ja, för att sammanfatta:
Jag har tydligen haft det trevligt, träffat folk och, vilket jag inte nämnt förrän här, druckit lite öl och ätit mycket gott. En bra helg, med andra ord.
Lägg därtill att rummet på hotellet var perfekt och personalen oklanderlig, vilket bara det förhöjde Uppsala-vistelsen ytterligare.

Annonser

Intervju med Ola Wikander

Inför Kontrast 2012 tänkte jag intervjua några intressanta och kongressdeltagande personer. Först ut är den fantasydebuterande och rykande bokaktuella Ola Wikander.

Så här presenteras han på förlaget Norstedts hemsida:

Ola Wikander är en språkens mästare, översättare från antika språk och författare, bosatt i Lund. Han är född 1981 och började studera latin på allvar när han var 13 år. Snart följde grekiska, gotiska och oskiska. I dag behärskar han ett dussin döda språk och ett antal levande. 2012 doktorerar han i Gamla testamentets exegetik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Han har tilldelats det Letterstedtska översättarpriset av Kungliga Vetenskapsakademien 2005 samt nominerats till Augustpriset 2006 för sin hyllade bok I döda språks sällskap. Tillsammans med sin far, Örjan Wikander, har han givit ut romanen Poeten och cirkelmakaren, 2008.

Här är min intervju med Ola Wikander, vars fantasydebutbok Serafers drömmar är den första delen i trilogin Stjärnan, Gryningens son, som kom ut den 20 augusti:

Hur känns det att fantasydebutera?
Ha, den klassiska frågan: ”Hur känns det?”
Jodå, det känns utmärkt! Att publicera fantastik är något jag velat göra sedan jag var mycket ung, så det är verkligen ett viktigt steg för mig. Att det sker just nu är för övrigt rätt symptomatiskt: i år har jag dessutom gift mig och doktorerat. Samt fyllt trettio. Mycket på gång just nu.

Vad handlar Serafers drömmar om?
Den handlar om två serafer, ”eldänglar”, två bevingade krigare och vänner vid namn Kwanzo och Ambrogael, deras närmaste väninna, bibliotekarien Nymwë, och Kwanzos älskarinna, astrologimagistran Ghealbinë, med vilken han har ett sadomasochistiskt förhållande (Kwanzo är den undergivna parten). Historien börjar med att Kwanzo och Ambrogael återvänder från ett krigsuppdrag medförande ett märkligt byte: ett levande foster i en glasbehållare. Detta märkliga krigsbyte får dem att börja forska i vad det är för hemligheter deras rike egentligen ruvar på. Bland annat söker seraferna efter sitt ursprung och efter sin försvunne mentor, den Leonardo da Vinci-liknande figuren doktor Nuraddin Cardano. Och det de upptäcker kommer att vända upp och ned på deras värld – och alla andras också.

På ett mer filosofiskt plan handlar boken om huruvida vi kan förutsäga framtiden – och om vi i så fall kan ändra den om den visar sig skrämmande och hotande. Om vi ser en katastrof i annalkande, kan vi då avvärja den, eller kommer vi själva att orsaka det vi försöker undvika? Romanen handlar också om vetenskapens gränser. Ger oss vetenskapen rätt att handla hur som helst? Som jag skriver i en presentation av boken: vad skulle hända om du fick reda på – genom hårda, obestridliga och matematiska bevis – att mänsklighetens tid var över, att allt vi åstadkommit och skapat snart skulle förvandlas till stoft och intet? Tänk om du fick veta att all konst, all glädje, alla tankar vi tänkt, all kärlek vi känt, att allt detta snart skulle förgås. Och tänk om du sedan upptäckte att det kan finnas en liten strimma av hopp, en mikroskopisk möjlighet att rädda världen genom att tvinga stjärnorna, evolutionen och ödet att tjäna dig – skulle du inte använda den möjligheten, hur högt priset än månde vara?

Hur har berättelsen vuxit fram?
Genom att många idéer jag haft i mitt huvud sedan mina tidiga tonår äntligen hamnade i en bra ordning, skulle jag säga. Grundtankarna har funnits där under lång tid, framvuxna ur frågor jag funnit intressanta och berättelser och ting som inspirerat mig. Själva skrivandet gick i ett antal ”attacker” – det är oftast så jag arbetar. Korta och intensiva kreativa attacker. Mycket av utbroderandet av bakgrunden kom långt senare i processen: grundberättelsen och de fyra-sex huvudpersonerna och deras drama var centrum, och så byggdes resten upp runt omkring dem.

Varför ska vi läsa den?
Därför att historien tar upp viktiga frågor (tror jag), för att relationen mellan huvudpersonerna är spännande och intrikat (vänskap, kärlek och hat glider liksom ihop på ett intressant sätt). För att ”barockpunk”-miljön är speciell. För att de moraliska dilemman som boken behandlar illustrerar saker vi själva kan ställas inför i våra liv (om än kanske under lite mer verklighetstrogna omständigheter). Och, hoppas jag: därför att det är en spännande och episk berättelse där världens framtid verkligen ligger i vågskålen – eller i handen på den Store Guden Slump, som det brukar heta i romanen.

Vad tycker du om omslaget? Föreställer personen på omslaget någon karaktär i boken (om så, vem)?
Jag fullständigt älskar omslagsbilden – inte minst tycker jag om den metalliska klang själva omslaget har när man ser hela boken. Jag vet ju inte exakt hur Nils Olsson (som illustratören heter) har tänkt, men jag föreställer mig alltid själv att personen är Kwanzo, serafernas general. Gestaltens plågade min passar bra in på Kwanzos moraliska grubblerier, och man kan tänka sig att det som avbildas är scenen i början när han böjer knä inför sin konung. I och för sig har jag hört någon som utgick från att det var hans yngre vän Ambrogael som avbildades – men honom har jag alltid föreställt mig som mer ”prerafaelitisk” i utseendet! Man kan också notera ”fosterbehållaren” i bakgrunden, utförd i bästa H R Giger-stil. Det gillar jag.

Du har, har jag förstått, hjälpt till med att läsa Erik Granströms Slaktare små (ditt namn finns med i herr Granströms Författarens tack, noterar jag). Plus bidragit med språkliga eller gammaltestamentliga insikter, gissar jag? Hur var det och hur skiljer sig hans värld, Trakorien, från din fantasyvärld i Serafers drömmar?
Det var naturligtvis ytterst trevligt att läsa Granströms bok på förhandsstadiet! Jag och Erik har känt varandra i ett antal år (sedan 2004 om jag minns rätt); jag tog först kontakt med honom som ren beundrare (hade älskat hans historier sedan nioårsåldern) och sände honom min bok Kanaaneiska myter och legender. Trakoriensviten har ju en hel del inflytande från antik främreorientalisk religion, som jag ju sysslar med i det ”civila”, så där har jag väl kunnat hjälpa till en del, och så har vi ju också diskuterat formuleringar, språk, filosofiska idéer och liknande. Erik läste också min bok för ett år sedan och kom med många kloka kommentarer.

Trakorien och Dômweld (landet i vilket Serafers drömmar utspelar sig) har både likheter och skillnader. En gemensam punkt är att astrologer har en viktig roll i båda och att dolska maktkamper ofta står i centrum. Likaså finns parallellen att ingendera är en klassisk medeltida fantasyvärld: Eriks Trakorien är ju inspirerat av renässansens Italien och det antika Mesopotamien, och jag försöker hamna i ett slags moderniserad variant på europeiskt 1600- eller 1700-tal (något jag börjat kalla ”barock-punk” lite på skämt). Vi fyller också båda våra världar med tydliga och mindre tydliga referenser till allt mellan himmel och jord (idéströmningar, religiösa riktningar, etcetera). Men där finns också stora skillnader. Min värld är långt mer teknologiskt avancerad och har inte alls den glada, burleska och ofta bisarra humor som Eriks är så fylld av. Världen i Serafers drömmar är mer paranoisk, klaustrofobisk … och kanske ”mörk”. Ej heller har jag utarbetat Dômweld i detalj på det sätt Erik gjort med Trakorien: för mig har världen i huvudsak varit en bakgrund för historien och figurerna. Världen har för mig vuxit fram som en funktion av historien jag ville berätta och vissa frågeställningar som inspirerat mig. Eriks värld växte ju allra först fram i rollspelen (och har nu återvänt till dem i och med utgivningen av det nya Svavelvinter-spelet!) – och det gör den mycket mer utbyggd. Serafernas värld byggs framför allt upp av stämningar, scener och bilder.

Varför skriver du fantasy?
Därför att eskapismen ger en perfekt möjlighet att få fram vilka tankar, idéer och filosofiska resonemang man vill, utan att verklighetens gråa band håller oss tillbaka. I fantastiken kan figurerna faktiskt få påverka världen. Där kan saker och ting faktiskt få betyda saker. På riktigt.

Hur skiljer sig skönlitterärt skrivande från det akademiska, tycker du?
Man är ju på många sätt mycket friare i skönlitteraturen (färre fotnoter!). Men det finns också stora paralleller: behovet av sittfläsk och förmåga att koppla ihop saker snabbt i hjärnan. Just den paradoxala kombinationen av tankemässig frihet och arbetsmässig koncentration är gemensam för båda i min erfarenhet. Men jag hoppas och tror att min forskning inte blivit ”skönlitterär” – det skulle se ut det. Eller tvärtom, för den delen. Romanen innehåller inte mycket om det ugaritiska verbet takaḥa*, om man säger så :).

Hur ser din skrivarvardag ut, det vill säga när skriver du, var, hur mycket per dag etcetera?
Helt omöjligt att ge ett generellt svar på. Jag har alltid en fyra-fem-sex skrivprojekt på gång samtidigt, såväl skönlitteratur som forskning och annat. Det gör att jag ibland kan arbeta mycket intensivt på ett projekt för att sedan låta det ligga en månad. Hur mycket jag skriver per dag varierar också vildsint. Rent allmänt kan sägas att jag oftast är en utpräglad nattmänniska – mycket av mitt skrivande sker mellan klockan 22 och 02. Och jag behöver musik för att få till stämningen. Också min avhandling skrevs till mycket stor del mitt i natten till dundrande, episka soundtrack.

Du är i synnerligen fint sällskap på Norstedts, som publicerar boken, för när man söker på genrerna Science fiction & fantasy är det bara du och J R R Tolkien som dyker upp. Vilka andra paralleller mellan dig och mästaren kan man dra, tycker du?
Ha, inte så jättemånga, faktiskt. Vi är båda akademiker och sysslar med äldre språk, men där slutar likheten. Tolkien ville skapa en stor mytologi – jag vill leka med filosofiska idéer och äventyrliga stämningar.

Kommer du till Kontrast 2012? Om ja, vad ska du göra där?
Jo, jag skall vara med i programmet och ”uppträda” – men exakt hur är ännu inte bestämt. Under planering!

Hur var det förresten att sitta i SF-Bokhandeln i Malmö den 25 augusti? Är du nöjd med dagen där?
Jovisst, det var bara trevligt! Man blir lite grann sin egen ”reklampelare” :). Enda nackdelen var att jag var sjuk och febrig, men signerandet gick bara bra!

Vad för annan fantasylitteratur (än din egen) kan du rekommendera?
Hmm … om vi vidgar till ”fantastik” i allmänhet skulle jag säga att mina stora ”klassiska inspirationskällor” i litteraturen är sådana som (i ingen särskild ordning) Lord Dunsany, Lovecraft, Julian May, Frank Herbert, Haruki Murakami, Michael Moorcock, Ursula Le Guin och Erik Granström. Och så naturligtvis främreorientaliska texter som de ugaritiska eposen och diverse gammaltestamentliga texter – och (sist men inte minst) Simon Furmans underbara Transformers-serier! Det är också kul att se att vi nu är flera nya svenska fantasyförfattare, som Karin Tidbeck, Nene Ormes och andra. I övrigt finns diverse filmer, tv-spel och tv-serier med i inspirationsbakgrunden, men nu skulle vi ju hålla oss till litteratur … :).

Härliga svar. Det är bara att tacka för att du tog dig tid.

* Nej, jag vet inte vad takaḥa betyder, är jag rädd. En vacker dag kanske herr Wikander avslöjar det för oss alla 🙂.