Gott folk och goda vänner!
Tänkte bara säga hej och visa att jag lever. Hälsan är fortsatt sådär, men jag strävar på med livet, träningen/övningarna, fantastikläsandet och lite bokplitande när mina bortdomnade händer så tillåter (vilket är några minuter om dagen högst, tyvärr).
Nå, jag ville bara hälsa och hoppas att ni mår bra.
Vi hörs.
/STEFAN H
Hoppas att ni har haft en bra sommar så här långt, med mycket skönt umgänge, tv-serietittande, biobesök och trevlig läsning.
Min egen vår och sommar har inneburit en hel del rehabträning med en fysioterapeut här i Uddevalla. Det går framåt, om än tålamodsprövande långsamt. Eller för att vara tydlig: Det går precis så fort som kroppen tycker att det ska göra. Att läka skadade nervbanor tar nämligen lång tid, om de ens läker överhuvudtaget. Egentligen vet jag och läkarna varthän det barkar först nästa år, 2020, eller 2021. Rehabträningen är utökad från en dag per vecka till två, vilket jag ser som en stor framgång, med tanke på att de allra första passen i träningssalen var på en kvart och gjorde mig mer än färdig. Nu kan jag träna nästan en hel timme per pass (i mycket lugnt tempo och med låga eller inga vikter!). Kryckorna jag har blir dock välanvända under de kommande månaderna också.
Sedan jag lämnade sjukhuset har det blivit ett gäng sjukhusbesök, provtagningar och kontroller. Tack och lov har alla värden pekat åt rätt håll ganska länge nu, och jag kunde sluta med antibiotikasorterna i april och kortisonkuren i maj.
Med det nämnt vill jag verkligen understryka att skrivandet trots allt fortskrider. Fast som ni säkert förstår går det inte precis med raketfart. Det smattrar inte om tangenterna, snarare petas det in ett ord här, ett där.
Däremot har jag huvudet fullt av nyvunnen (läs: framför allt de senaste åren) kunskap om världen och fördjupade insikter om varthän diverse intrigtrådar ska ta vägen. Jag har också vunnit en bredare förståelse över intrigers och protagonisters drivkrafter. Hela berättelsens slutmål har dock inte förändrats nämnvärt sedan jag kom på det jag kallar för makroslutet under en promenad i de blekingska skogarna sommaren 2007. (Med makroslut avser jag helt enkelt det geopolitiska slutet, d.v.s. hur länderna kommer att se ut på den politiska kartan. Makroslutet involverar, och inkluderar, rimligtvis också exempelvis mörkalfers och andra intelligenta arters/rasers status.)
Vän av ordning ställer sig genast frågan: ”Om det finns makroslut finns det väl mikroslut, eller?”
Helt rätt, det gör det. Mikroslut är de slut som varje protagonist bemäktigar sig. Några protagonisters sistakapitel är mer eller mindre utstakade (i mitt huvud), varav till och med sista meningen är klar för en specifik person (även detta kom jag på under samma promenad sommaren 2007).
Till sist kan jag berätta, för den som eventuellt har trott annorlunda, att magisystemet är fullt fungerande. Tro mig, jag vet exakt hur det fungerar och det är mycket logiskt uppbyggt. Berättelsen kommer att avslöja vad magi är och vad magi inte är, jag lovar. Det ni läsare kan fundera på är huruvida folk i Angoria känner till allt som är värt att veta om magi eller ej, och vad deras förklaringsmodeller i så fall kan förtälja eller förvanska.
Må 2019 bli ett lika aktivt som produktivt år.
Hejsan gott folk!
Ville bara säga hej (och lite till).
Det här året har varit en smärre prövning, måste jag medge. År 2018 har kännetecknats av ett envist sökande efter svar. Svar på varför jag inte har blivit bättre, piggare, alertare. Nej, det har snarare gått åt fel håll.
Som ni vet har jag haft ett segdraget utmattningssyndrom att tampas med i flera års tid. Sedan ifjol höst-ish (förmodligen längre än så) har jag dessutom börjat få sämre känsel, domningar, spasticitet och reflexer i extremiteterna. I det längsta trodde jag (och viss expertis) att orsaken låg i själva utmattningsproblematiken, som i sig kan ge väldigt märkliga symptom.
Under året har jag läkare på Neurologimottagningen på Norra Älvsborgs Länssjukhus (Näl) i Trollhättan och Carlanderska sjukhuset i Göteborg försökt bringa klarhet i besvärens natur. En teori har varit multipel skleros (ms), vilket mina symptom och delvis en magnetkameraundersökning gav stöd för. Däremot pekade inte ett ryggmärgsprov på ms, varför läkare drog slutsatsen att det med största sannolikhet inte är ms – och det var ju goda nyheter. Blodprov visade visserligen på folatbrist (folsyra) och B12-brist, så det fick jag tabletter för att åtgärda, men inget mer än så.
Istället verkar det vara en så kallad förträngning i halsryggen som ställer till det. Det är alltså en fysisk skada och inflammation som helt enkelt kramar åt ryggmärg och nervtrådar. Det är ett slags glappkontakt, kan jag väl beskriva det som, där signalerna ut i kroppen blir helt felaktiga och kommunikationen hjärna-nerver bokstavligen är strypt. Typ. En specialistläkare skulle kanske uttrycka sig annorlunda, med fancy ordkombinationer som ”spinal stenos”, ”skada på blod-hjärnbarriären”, ”inflammation i halsryggen” med mera.
Lyckligtvis går det att göra något åt skadan. Den 30 oktober ska jag till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg för att träffa en kirurg, gissningsvis den kirurg som ska operera mig inom en, förhoppningsvis, inte alltför avlägsen framtid. Gärna i år, förstås.
Det fantastiska är att en operation kan göra mig helt besvärsfri. Med lite rehab hos en sjukgymnast, jädrar anamma och en skål med tur kan jag få all känsel tillbaka, slippa käpp, muskelsvaghet, plågor och balansproblem.
Så, tja, det är inte ofta en annan går och väntar på operation, men detta är ett sånt tillfälle. För alternativet är ärligt talat inget vidare.
Håll tummarna för mig, så försöker jag hålla er uppdaterade även framöver.
Till dess, må så bra ni kan.
/Stefan
En liten nonsens-novell(?) från A till Z (eftersom den är på engelska, därtill tveklöst bristfällig grammatisk sådan). Men ett skojigt försök, i varje fall.
Angry arsonist annihilates ambitious alchemist and agile apothecary, anachronistically.
Brutal beheading befalls Brutus, befuddling Brahmins before besotted bobbies.
Chronic condom constipation causes catastrophic chrysopoeia, chemically, creating curs.
Death defies dangerous damsel, drastically, diabolically, despite diminutive, dull data.
Every eager Englishman enthusiastically enlists estranged, evergreen enterprise.
Frivolous footballer found fossilised, fresh French filmmaker forsakes forgiveness.
Ghastly, gritty game goes generally gruesome, guesses Gnostic ghost-writer Grendel.
I insist, indicating incidences inspired innate innuendos in India’s industrial idiosyncrasy.
Jesuit jargon jests, judging jovial Jainists, juxtaposing J-pop jellyfishes jealously.
Kali’s Kerala knives, Kishar’s kris, killing Krishna’s kid, Kolkata’s kindest kenjutsu king.
Lugubrious, Longobard lawyers love lesbian Lestrade, loitering London’s lower lanes.
Mortal man, Mr Mortimer McManus, maims monstrous murder machine methodically.
Nostradamus nitpicking naysayer’s naked negotiation, nullifying necrophile notions.
Ofelia’s oral offering offenses ogre’s ostentatious opening, oh, offspring’s otium.
Preposterous, pruning philosopher, pre-sages phosphorous phenomenon, partially.
Quick-sand quarries, quarrelling queens’ quandary, Quaker’s quill-spills quacking quota.
Resting, roasting, ransacking Ra’s ravenous remnants, ruining realistic remembrance.
Stratifying sombre semblance, semiotic skull-scraping, sundering skilful showmanship.
Turgid, thematic tribalism, tantalising torture, tormenting traumatised teenagers.
Underhill, urgently underway, understanding Utopia’s underwhelming utilitarianism.
Vortigern’s voyeuristic, vesper vehemence vindicates Varangian vixen’s volatile vendetta.
Wanton warriors waste weeping willows’ water, wafting warnings wander westward.
Xerxes’ xenophobia X-rated Xinjiang’s xerophytic X-Men, xenolith X-rays xenon Xmas.
Yeomen yield yesterday’s yarrows, yet yonder yellowfoot yokes your yardang’s Yatzy.
Zorro’s zorse, Zanzibar, zooms zygote, zaps zoster zone, zenith’s Zoroastrian zombie zoo.
Verkligen Stefan 