Världen förändras och vi med den

Världen förändras och vi med den. Eller?

Ja, jo, så är det. I verkligheten. Hur är det då i fantasyns världar? Förändras saker och ting i dem? Om vi för enkelhetens skull utgår från den mest klassiska fantasyvärlden, den kvasi- eller pseudomedeltida fantasyvärlden, med riddare, borgar, drakar, trollkarlar och annat … medeltida, så är väl svaret inte helt givet. Självklart finns det världar vars teknik, och kunskap om densamma, förändras, men i många fall står utvecklingen (jag lägger ingen värdering i ordet ”utveckling” – det kan vara utveckling till det sämre eller till det bättre, vad det nu är) förvånansvärt stilla.

Inte för att saker och ting måste ske i samma takt som på Tellus. Inte alls. Hoppet från antiken till medeltiden till renässansen till industrialismen till förment globalisering och till IT-samhälle kan ske med större mellanrum – eller inte alls. För vem kunde tro för bara hundra år sedan att jag skulle sitta här med något som kallas för dator, ett verktyg med vilket jag kan kommunicera med tiotusentals människor runtom i Svedala? Men nog bör det väl ha skett någon form av märkbar förändring på, säg, 8 000 år (jämför Tystnad.nets diskussion i ämnet)? Eller 100 000, som i Steven Eriksons Malazan-böcker? Eller 1 000, rentav?

Jag kan förstås inte tala för hur andra författare resonerar kring det här, men för egen del eftersträvar jag en viss skillnad från hur saker och ting var för tusentals år sedan, jämfört med vadhelst för nutid min berättelse utspelar sig i.

Mitt eget medeltidsinspirerade fantasyvärldsbygge, Angoria, har en, ur människornas perspektiv, i runda slängar 3 000-3 500 år lång historia, såtillvida att det finns skriftliga källor som sträcker sig såpass långt bak. Givetvis är världen och mänskligheten som sådan äldre, och det finns ytterligare andra varelser vars källmaterial kan vara äldre än så.

Så hur gammal får en värld vara? Tja, hur gammal som helst, förstås. Det som kan störa är ifall saker och ting har bestått i urminnes tider utan att någonting som helst har förändrats – någonsin! Sedan behöver förändringstakten inte vara densamma som i vår egen verklighet, men den bör däremot ha sin egen logik.

I min En saga om sorg-värld sker förändringar för all del tämligen långsamt – men de sker och de påverkar. Till dags dato, alltså på 2170-talet e.H. (d.v.s. efter Hamus, om man går efter kalendern som används i Semarien), så har det hänt en hel del jämfört med tidigare epoker. För på 2170-talet finns det en rad innovationer eller företeelser som inte fanns förr. Se bara:

• Svärden – ett mycket gammalt vapen, rent historiskt – har förändrats i, säg, Semarien. Visserligen håller en del traditionsbundna ätter kvar vid bredsvärdet, men de flesta har ersatt det med långsvärdet.
• Hästskor, stigbyglar. Var och när de uppfanns är det ingen som vet, men historiska källor kan påvisa att de inte alltid har funnits.
• Järnplogen existerar, förvisso parallellt med årder av trä, men ändå.
• Runda torn. Ur en ren försvarsmässig synvinkel är det bättre att ha runda torn i takt med att kastmaskiners kraft har förbättrats. Runda torn står emot projektiler bättre än fyrkantiga (om de byggs på rätt sätt och projektilen ifråga inte är byggnaden övermäktig, förstås). Märk väl att det givetvis finns fyrkantiga torn kvar som delar av borgar. Det kostar mycket pengar att bygga om eller bygga nytt, så många borgherrar eller -kvinnor har helt enkelt inte råd att förändra sakernas tillstånd.
• Väderkvarnar. Tidigare kvarnar var helt beroende av vattendrag och kunde därmed bara ligga jämte ett sådant.
• En begynnande merkantilism. Den tidiga mänskliga historien påvisar en tydlig byteshandel, först in natura, senare med mynt; arweriska kejsardömets enande effekt, gemensamma språk och lagar, samt dess påföljande standardisering av mått och enheter, mynt och sätt att idka handel på, utgjorde en bördig mylla för merkantilismens förespråkare. Huruvida merkantilismen är äldre än kejsardömet eller ej, är ett ämne öppet för debatt bland di lärde, bland annat hos de som håller till i biblioteket i Alessos. Det finns till och med de som hävdar att merkantilismens vagga ligger i Eatorien, den jättelika kontinenten långt öster om Ingenmanshav (sett från t.ex. en semariers eller thyliers perspektiv).
• Upptäcktsresande far över världen. De har måhända inte upptäckt allt ännu, Angoria är en stor värld för den lilla människan, men de har åtminstone funnit silver på kontinenten Esstera, som de fraktar österut till Elatara. Resor över haven lät sig inte göras för ”tusentals år sedan”.
• Falkarnas uppvaknande är en drygt 50-årig historisk period i Semarien, De tiotusen falkarnas land. Under den perioden – som är inbäddad mitt under första drakkriget – kom kungsätterna att få de falkar de har än idag, d.v.s. de som är deras bevingade budbärare. Det var den gamla magins besvärjare som såg till att inpränta förmågan att leverera budskap tur och retur i respektive falkart.

En hel del tycks således ha hänt i exempelvis Semarien, vars historiska förverkligande egentligen började före det tolvåriga grundande kriget, efter vilket kung Hamus I Godsalve utropade sig till kung över Semarien (som då var territoriellt mindre än dagens kungadöme). För det var ju Semars far, denéren och klanhövdingen Tundar av varg född, som inledde en serie erövringskampanjer där han besegrade, kuvade eller dödade andra klanhövdingar. Hans framfart innebar det första steget mot ett enande av folkgrupperna denérer, i norr, och lenaper, i söder. Äktenskapet mellan Tundars son, Semar, och lenapen Letinels dotter, Letina, hade en stor effekt för bildandet av något slags semarisk identitet. Men först när Hamus Godsalve slogs, och segrade, bar Tundars kampanjer den frukt klanhövdingen själv hade velat skörda under sin levnad.

Att förändringstakten kan vara såhär långsam, relativt sett, motiveras av att slaveriet länge varit vida utbrett, vilket kan utgöra ett hinder. Varför uppfinna en massa saker som underlättar vardagen när det finns slavar?! Typ. Det andra hindret är förstås magin, som genom sin blotta existens bokstavligen kan forma folks livssituation. En bro kan byggas med magi, ett dike kan grävas – förutsatt att folk hostar upp tillräckliga mängder mynt som betalning. En magiutövare (eller kharismat, som man säger norr om Arkassbergen) är väl inte dummare än att hen tar betalt för sina tjänster.

Går det då att dra någon generell, universell, fantasyslutsats av det här?

Troligen inte. Jag har bara försökt att ge några exempel på något slags utveckling av en mångtusenårig fantasyvärld som jag har skapat. Dess utveckling måste ses i ljuset av den världens egen logik, om ni förstår, och kan inte jämföras med utvecklingen på den verkliga jorden.

Att man sedan – som jag har sett på diverse bloggar och sajter här och där – kan kritisera den ibland till synes omotiverade bristen på teknologisk förändring i vadhelst för fantasyvärld man (hen?) läser om, är fullt förståeligt.

Samtidigt tror jag att även tolkningen av världens generella (brist på) utveckling/förändring måste ses genom den specifika världens perspektiv, inte med utgångspunkt från vår egen verkliga historia.
Det är svårt att se saker med ett sådant antropologiskt inifrån-perspektiv, jag vet. Inte minst i de fall där författaren själv hävdar att denne hämtat inspiration från, säg, medeltida källor och försvarar sin egen påhittade världs egenheter och föreställningar med utgångspunkt från vår egen verklighet. Det har ju hänt att författare tvingats försvara varför de har skapat en patriarkal värld, exempelvis, i vilken de sedan behandlar kvinnor som skit. ”Ja, men så var det på medeltiden, förstår ni”, kanske författaren ifråga har försvarat sig.

Ett undermåligt försvar, jag vet, och jag hoppas att jag själv inte faller i den fällan när/om jag får tillfälle att åka runt och berätta om En saga om sorg som berättelse och Angoria som värld. Delar av min världs länder har nämligen en patriarkal maktordning, även om det finns undantag (som kanske dyker upp i kommande delar av berättelsen, vem vet?).

Och kom ihåg. Det som sägs och berättas i själva En saga om sorg-storyn (och dess noveller) är, åtminstone i min världs fall, en tolkning utifrån vad världens krönikörer, historiker, berättare och förståsigpåare hävdar. Det är inte kanon, utan en tolkning, rätt eller fel, politisk, falsk eller helt sann.