Årets böcker 2012 & Årets karaktärer 2012

Jag gillar listor, för att få tips eller inspiration. Givetvis ska en lista, av hävd, presenteras i samband med årsskiftet, men jag är inte alltför sent ute, hoppas jag. Om jag får ursäkta min senfärdighet med något, så skyller jag gärna på jobb, stress och förkylning/halsont.
Så här dyker en dubbellista upp: Årets böcker 2012 och Årets favoritkaraktärer 2012.

ÅRETS BÖCKER 2012

För tydlighets skull är gäller listan de utlästa böcker jag tyckt bäst om. Listan sträcker sig från 11 till 1.

11. The Heroes, Joe Abercrombie

10. The 13 1/2 Lives of Captain Bluebear, Walter Moers

9. Udda verklighet, Nene Ormes

8. The Left Hand of Darkness, Ursula K. Le Guin

7. Skymningsinferno, Sjón

6. Bilbo – en hobbits äventyr, J. R. R. Tolkien

5. The Thousandfold Thought, R. Scott Bakker

4. Doppler, Erlend Loe

3. Eric, Terry Pratchett

2. Azincourt, Bernard Cornwell

1. A Dance with Dragons, George R. R. Martin

ÅRETS FAVORITKARAKTÄRER 2012

De här karaktärerna har dykt upp i böcker jag läst under året.

10. Udda – Nene Ormes protagonist och sanndrömmare är en högst mänsklig person i ett tämligen omänskligt Malmö. Som sär är hon just … udda bland människor, men upptäcker med tiden att hon är mer och mer lik andra … udda (alltså de som kallas just sär, i urban fantasy-serien De sära).

9. Karsa Orlong – en cirka 80 år ung teblorkrigare från Urydstammen. 80 år är ingen ålder för en teblorman. Karsa får göra en närmast antropologisk resa ut i världen när han lämnar sin hemby med dess begränsade världsbild. Nya intryck och nya erfarenheter breddar hans horisont.
Sedan gillar jag för all del adjunkt Tavore, Kalam Mekhar och många andra i House of Chains, den fjärde boken i Steven Eriksons episka Malazan Book of the Fallen-serie.

8. Caesar – i Conn Igguldens skönlitterära historiska romanserie Kejsaren är Caesar och hans liv i centrum. En mycket bra serie, så här långt (jag är på del tre av fyra), som kan lära en hel del om livet på romartiden och om de historiska personerna kring Caesar. I år läste jag del två, Kungars död.

7. Vei – en riktig kick ass-kvinna. Hon håller till i Karl Johnssons vikingavärld med starka fantasyinslag. Johnssons tecknade serie med samma namn återfinns i magasinet Utopi.

6. Bilbo Bagger – tja, vad ska man säga? J. R. R. Tolkiens skapelse Bilbo är underhållande i hela sin lilla uppenbarelse.

5. Perrin Aybara – en av huvudkaraktärerna i Robert Jordans fantasyserie Sagan om Drakens återkomst (Wheel of Time-serien). Jag gillar hans utveckling i serien, helt enkelt. Han är en ofrivillig, tämligen ovillig ledartyp utan att egentligen veta om det. Till en början. Ju längre serien fortgår, desto mer tvingas även han inse sitt värde, om än med vacklande självkänsla.
Faktum är att jag gillar fler karaktärer i serien, förstås, det finns ju så många att välja och vraka bland, men just nu är det Perrin som gäller. Sedan kan jag sakna Egwene al’Vere som perspektivperson (POV), då hon försvinner som just POV lite då och då.

4. Andreas Doppler – i Erlend Loes roman Doppler är Andreas Doppler en given huvudfigur. Efter en cykelolycka lämnar han sitt invanda liv och flyttar ut i ett tält i skogen (men ändå ganska nära bebyggelse och mataffär) för att slippa allt. Han ogillar människor och blir vän med en älgkalv som han döper till Bongo; Doppler känner ett visst ansvar att bekanta sig med kalven då han trots allt har dräpt dess mor. En underbar, knäpp berättelse med en underfundig samhällskritik.

3. Drusas Achamian – en huvudkaraktär och trollkarl i the Mandate, en gnostisk skola grundad av Seswatha för att bland annat skydda de tre haven (the Three Seas) från icke-guden Mog-Pharaus återkomst. Drusas är grubblande och, minst sagt, fylld av samvetskval (vilket i och för sig de flesta i Richard Scott Bakkers filosofiska, mörka fantasyserie the Prince of Nothing är). Boken jag läste i år var den tredje delen i serien, The Thousandfold Thought.

2. Arya Stark – Hur kan man inte gilla Arya och hennes öde i George R. R. Martins Sagan om is och eld-serie (A Song of Ice and Fire-serien)? Ja, jag vet inte. Hon är en av de (många) stora behållningarna i serien, så även i A Dance with Dragons, den femte delen, där hon fortsätter vägen mot att bli en bad ass-flicka.

1. papegojan – en fruktansvärt rolig sidekick är papegojan i Eric, sir Terry Pratchetts suveränt underhållande lilla roman och berättelse ur Skivvärlden. Papegojan, som ägs av den 14-årige tämligen misslyckade demonologen Eric Thursley, har en klart begränsad syn på omvärlden, och ett klart begränsat ordspråk. Men är åh, så rolig.

Bonus

Får man gilla sina egna karaktärer? Alltså de som är med i mina egna berättelser? Ja, jag gör ju det. Två av dem är (utan inbördes rankning):

Helga – en så kallad klok gumma med en tragisk bakgrund i 1860-talets Skaftö. Hon är en av karaktärerna i en ännu ofärdig berättelse med arbetsnamnet Svarta Skaftö.

”Jag vet vad du vill, svartrock”, sa hon till honom efter att tystnaden byggt en mur av spänning mellan dem. Hon rev den. ”Kom in, men lämna kvar regnet därute. Om allvarliga ting skall vi tala, du och jag, men utan droppars öron.” Hennes mor, den stolta, starka, stoiska Sara på Lilla Grönskhult, som ogint nidfolk kallade Skaftöhäxan, hade en gång lärt henne att Gud i regnets fall sände ut änglar för att lyssna, för att bära med sig tidender till Hans uppmärksamma öra, men att även ormens herre hörde vad man sa i vattensmattret.

Jeunaran – en speciell karaktär i En saga om sorg-serien. Vill inte skriva för mycket om henne, men jag gillar henne skarpt. En beslutsam, orädd kvinna med hjärtat på rätta stället.

Det här med statistik

Statistik är, som ni vet, öppen för mängder av tolkningsmöjligheter. Samtidigt är det roligt att leka med siffror och staplar och sånt ibland. (Eller är det bara jag som tycker det?)

Nå, ta bara hur det ser ut på Bokus och Adlibris beträffande Fred så gyllene.
Se här på följande listor (så som de ser ut i skrivande stund, 2012-10-09, cirka 10.45-11.45). Inga lögner, bara roliga siffror.

ADLIBRIS

Riktigt bra ser det ut ifall man tar sig en titt på fantasy på svenska släppt i häftad form 2012 placerar sig Fred så gyllene så högt som 4:a! Just det: 4:a! Toppar den listan gör Midnattsgränden (Rachel Caine), före Särskild (Nene Ormes) och De dödas strand (Carrie Ryan). En liten bit längre ner ligger glädjande nog fler titlar från Undrentide Förlag: Elin Holmerins Sår och Anna Blixts Fredens pris.

12:a placerar sig just nu Fred så gyllene på Adlibris lista över höstens (beställningsbara) fantasynyheter på svenska. Tar man in alla språk hamnar min bok på en respektabel 21:a plats.

På Adlibris lista över fantasytitlar på svenska släppt 2012 placerar sig Fred så gyllene just nu på en skön 22:a plats (inklusive tillfälligt slutsålda och ej utkomna titlar). Toppar gör George R R Martins Kråkornas fest, före Nekromantikerns krig 1: Debut (Nick Perumov) och Evig natt (Guillermo Del Toro och Chuck Hogan).

Bland all fantasy utgiven 2012 (exklusive ännu ej utkomna och tillfälligt slutsålda titlar) ligger Fred så gyllene71:a plats (bland 3 516 träffar). Just nu.

BOKUS

På Bokus lista över nyheter inom svensk fantasy 2012 intar Fred så gyllene en grym 11:e plats, med (ännu) en ny utgåva av Richard Mathesons moderna klassiker Legend ett par snäpp framför mig i listan och Anna Kerubis Karma Boulevard några snäpp under mig. (Nej, jag vet inte hur länge en bok räknas som ”nyhet”, men den äldsta boken på den listan är Eva Holmquists e-bok Kedjor känns bara när du rör dig (släppt 14/8) och Nene Ormes Särskild (17/8); då bör det tilläggas att Holmquists bok inte är fantasy, utan science fiction.)

Fred så gyllene (släppt i september 2012) ligger på 12:e plats på Bokus försäljningslista över svensk fantasy för häftade böcker. Överst ligger De dödas strand (Carrie Ryan, släppt 2012), följd av Nene Ormes Särskild (2012-08-17) och Midnattsgränden (Rachel Caine, 2012-09-17). Strax ovanför mig på listan gör jag också sällskap med Karin Tidbecks Vem är Arvid Pekon? och Nene Ormes Udda verklighet, båda från 2010.

Tittar man på Bokus lista över utkomna fantasyböcker på svenska 2012, oavsett bindning (inklusive ljud- och e-böcker, ligger min debutbok just nu på en finfin 40:e plats, med exempelvis en bästsäljande fantasyförfattare som Richelle Mead (Törst) bakom mig. Toppar gör förstås George R R Martins Kråkornas fest, före Nekromantikerns krig 1: Debut (Nick Perumov) och Evig natt (Guillermo Del Toro och Chuck Hogan).
Men om man tar bort tillfälligt slutsålda böcker (2 st) och ännu icke utkomna titlar (8 st), ja, då glider Fred så gyllene upp till en suverän 30:e plats. Betänk då att vi som är utgivna på små förlag konkurrerar med drakar som Bokförlaget Forum (som har GRRM), Coltso (Nick Perumov, Erik Granström), Damm Förlag (Terry Goodkind, Joe Abercrombie) och Norstedts Förlag (J R R Tolkien).
Inte illa!

2011 års elva-i-topp-lista

Listor, listor och åter listor. Som om det inte vore nog med dem, får ni två till av undertecknad. Dessa berör de fantastikböcker jag läste ut förra året, varav jag valt ut de elva jag anser gett mig mest och minst tillbaka. (Årets bästa läsupplevelser alla kategorier är nog Minnen, av Torgny Lindgren, Våld: en historia om kärlek, av Joyce Carol Oates, och Ru, av Kim Thúy.)

Elva-i-topp

11. The Dragon’s Path, av Daniel Abraham
Det här är första delen i en serie, The Dagger and the Coin, och som så många förstadelar är det här en placera-ut-pjäserna-för-vad-som-komma-skall-del. Det är en lättläst bok med ett rakt och enkelt språk, med ett flertal POV-karaktärer att tycka saker om och med en handling som lovar mycket.
Absolut läsvärd, men inte sådär brinnande jag måste ha, jag måste ha! Jag valde mellan att lägga den här eller Paul Kearneys The Ten Thousand på elfte plats, men mer träffande vore att jämföra The Dragon’ Path med Liane Merciels The River Kings’ Road. De båda sistnämnda är trevliga läsningar, medan Kearneys är en grym historia från början till slut.
10. Blue and Gold, av K. J. Parker
En kort berättelse med alkemiska inslag, ett lik i ett badkar och en träffsäker dialog. Det går att få ut mycket av få sidor, vilket pseudonymen K. J. Parker bevisat med Blue and Gold.
Felet med den här berättelse är att den tar slut alltför fort. Sinnrikt skriven och, som alltid när Parker är i farten, initierat in i minsta detalj.
9. Den sista önskningen, av Andrzej Sapkowski
Köpte den på Bokmässan i Göteborg i september. Läste ut den ovanligt kvickt, troligen en effekt av att jag hade läst mycket på engelska och kände ett sug efter något på svenska.
En överraskande trevlig bekantskap, med många, kantänka av naturliga skäl, övernaturliga sagoinslag från Mellan- och Östeuropa.
Jag lär följa Geralt, häxkarlen, i hans vidare öden och äventyr (ja, jag vet, nästa till svenska översatta del, Ödets svärd, har redan kommit ut; det gäller bara att få tid att läsa allt). Rekommenderas för den som vill ha rakt berättade historier, utan krusiduller. Sådana kan också behövas ibland.
8. Tidens hjul, av Robert Jordan
Detta är alltså del två på svenska, och därmed den andra halvan av den första delen på engelska. Läste del ett (på svenska) för ett par år sedan.
Sagan om Drakens återkomst känns som om jag som fantasyälskare bör läsa. Någon gång. Sedan har jag hört mycket om serien, hur kvaliteten skiftat, om Jordans tragiska bortgång 2007, om Brandon Sandersons ambitioner att färdigställa serien (manuset för sista delen är ju klart, i varje fall, så seriens sista del lär väl komma ut i år någon gång), om ditten och om datten.
Til syvende og sidst är det väl ändå upp till att välja att läsa eller rata den. Av det blygsamma jag har läst hittills är jag ingalunda avskräckt, och vill ta mig an nästa del när jag nu får tid.
7. The Curse of Chalion, av Lois McMaster Bujold
Del ett i en trilogi benämnd Curse of Chalion. Kvick dialog, hovintriger med ond bråd död, mörka krafter och en stackars Cazaril som hamnar mitt i allting. En ganska så lättläst 500-sidorsbok om  man väl ger sig chansen och kommer in i McMaster Bujolds ordrika och inte sällan adverbialkryddade prosa. Rekommenderas. Jag kommer att läsa del två och tre när jag får tid.
6. Handelsmännen och de magiska skeppen (hela trilogin), av Robin Hobb
Jag placerar samtliga tre böcker i Handelsmännen och de magiska skeppen här – Magins skepp, Sorgeskeppet och Ödets skepp – då jag lyssnade på dem i ganska kvick följd när jag gick mina morgonpromenader.
Robin Hobb är en långsam berättare, det får man vara medveten om. Allting byggs upp i ett snigeltempo, men det är så välskrivet och detaljerat (och bra översatt att man baxnar. Lite väl detaljerat ibland, kanske, men hon glömmer aldrig handlingen i stort.
När sedan handlingen tar fart (med Robin Hobb-mått mätt) och intriger och karaktärer ställs på spets och ända, och allt går år helvete för alla, då blir det riktigt bra det här.
Jag föredrar den här trilogin framför Berättelsen om fjärrskådarna eller Den gyllene mannen, eftersom dessa är berättade i första persons-form, alltså ur en enda karaktärs perspektiv (Sonens). Och om man inte tillfullo gillar den karaktären … Handelsmännen och de magiska skeppen är istället berättade i tredje persons-form, med ett flertal karaktärer – varav jag gillar Althea bäst, tror jag.
5. The Way of Kings, av Brandon Sanderson
Jag började läsa den här i november(?) 2010, men blev klar först 2011. Därför är den med på listan. Och min fantastiktopplista vore ofullständig utan denna första del av tio i vad jag antar blir Sandersons magnum opus.
Det här är en helt egen, originell andrahandsvärld, och det märks att författaren har en tydlig idé bakom den, digra mängder historia och en stor hög med bakgrundsmaterial att ösa in i berättelsen vid behov. Trevligt är också att det finns karaktärer att tycka om (eller tycka saker om) och en stor berättelse för oss läsare att ta del av.
Visst, boken är kanske i längsta laget, men åtminstone den inbundna versionen är synnerligen trevlig att ta del av, med kartor, illustrationer, snygg layout och många, många ord.
Jag har för avsikt att köpa del två när de nu kommer ut, för så bra var del ett.
4. The Folding Knife, av K. J. Parker
Vem det än är som döljer sig bakom pseudonymen K. J. Parker, så gör denna person ett suveränt författarjobb. Den här boken är synnerligen underhållande, för den som nu kan tåla en andrahandsvärld som saknar drakar och egentlig magi och fokuserar på ekonomi och en utmärkt protagonist i Bassianus Honorius Arcadius Severus.
Den här boken har dessutom fördelen av att vara fristående och relativt snabbläst. Rekommenderas.
3. A Dance with Dragons, av George R. R. Martin
Den extremt emotsedda femte delen av A Song of Ice and Fire nådde butikshyllor och läsare i juli förra året. Jag köpte den samma dag och har sedan dess återupplevt berättelsen en andra gång (blev klar på nyårsaftons morgon, faktiskt).
Som jag och en kompis sa: Hade det här varit en debutbok av en okänd författare hade A Dance with Dragons aldrig kunnat ges ut. För redigeringsmässigt och sett till hur den är upplagd – med drygt första halvan kronologiskt placerad före och upp till del fyra, A Feast for Crows, och med andra halvan efter densamma – kunde den ha utformats mycket bättre, det är inte tu tal om den saken.
Sett till fantasi och handling och världsbygge och karaktärer är det en godbit, om än inte den bästa av seriens fem böcker (se nedan).
2. Memories of Ice, av Steven Erikson
Överraskande bra. Eller rättare skrivet: Jag blev överraskad över hur bra jag tyckte att den var, denna den tredje delen av mastodontserien The Malazan Book of the Fallen.
Framför allt tilltalades jag av att vissa bitar från del ett och två beträffande världsbygget föll på plats; sedan gillade jag handlingen och framför allt ett par av karaktärerna och de minst sagt svåra val de ställs inför.
Den här (avslutade) tioboksserien rekommenderas för den som gillar tusensidorsvolymer med extremepiska ambitioner, mängder av karaktärer och snåriga intriger. Vilket jag således gör. 🙂 För min del var det här årets bästa förstagångslästa fantastikupplevelse.
1. A Storm of Swords, av George R. R. Martin
Har läst igenom hela serien två gånger nu, och den andra läsningen av A Storm of Swords, del tre i A Song of Ice and Fire, är riktigt bra, ja, rentav bättre vid omläsningen.
Del tre är min och mångas favorit i serien, så här långt. Rekommenderas (men läs för tusan del ett och två först!).

Besvikelser

5. Gåtmästaren, av Patricia A. McKillip
Det kan hända att jag hade för höga förväntningar när jag påbörjade läsningen av denna den första delen av Stjärnbäraren från Hed. Tyvärr levde den inte upp till de förväntningarna. Vet inte om det var översättningen eller om det var den ganska enkla handlingen som ställde till det för mig. Jag vill verkligen gilla McKillip, så jag kommer att ge henne ytterligare chanser, då på engelska. Biblioteket nära mig har flera McKillip och jag har dessutom själv hela Stjärnbärar-trilogin i min ägo, så …
Men, nja, just Gåtmästaren var allt annat än bra.
4. Där döda vägar möts, av William S. Burroughs
Den här science fiction-soppan föll mig inte i smaken. Det känns som om den är skriven för att chockera, för att pröva gränserna för hur vulgärt ett språk får vara i en roman, men det föll ganska platt för min del. Meningslösa beskrivningar med hjälp av fula ord och tarvligt obscena sex- och könsbeskrivningar får inte gå före handlingen, tycker jag, och det gjorde det sannerligen i Där döda vägar möts.
3. Revolvermannen, av Stephen King
Nej, serien om Det mörka tornet är ingenting för mig. Jag gillade varken berättarstil eller karaktärer, vet inte varför riktigt, men det King föll på var världsbygget. Kanske beror det på en djupt rotad negativ inställning till fantasivärldar som inte är andrahandsvärldar eller där det går att ta sig från vår värld till fantasins värld via en portal av något slag.
Så har jag alltid känt inför Narniaböcker, exempelvis. Jag älskar tiden de befinner sig i Narnia, men kunde som barn aldrig för mitt liv begripa varför de prompt måste lämna den eller hur de alla kunde underlåta att komma ihåg vad som väntade bortom lyktstolpen och trädgrenarna (d.v.s. klädskåpet och vår värld).
Detsamma kände jag inför läsningen av Donald Stephensons krönikor om Thomas Covenant. Han befinner sig i vår verklighet, men också i Landet. Nej, tacka vet jag rena andrahandsvärldar eller rena fantastikberättelser i vår värld, inget veligt mellanting, tack!
2. The Executioness, av Tobias S. Buckell
Den var bara dålig. Dåligt skriven, bristfällig handling, usel logik (att hysa mängder av elefanter i en liten stad, hm, eller att ha öppna stadsportar när staden stormas, hm, hm).
Ja, jag kanske inte ”fattade” berättelsen, helt enkelt. Mitt råd är, trots att den var kort och utläst på ett par timmar, inklusive lunch): Läs den icke!
1. Elric, av Michael Moorcock
Årets klart sämsta fantastikläsning för min del. Visst, jag kunde en hel del ur Elric av Melnibonés bistra historia sedan tidigare, men att läsa den på originalspråk i en hyllad samlingsvolym … tja, det gav mig ingenting annat än förlorad tid. Tid jag kunde ha använt bättre genom att läsa någon annan bok. Tyvärr. Elric som karaktär är häftigare i min fantasi än i Moorcocks egna berättelser.