Jag lever och mår … sådär

Hejsan!

Ville bara meddela er att jag lever, även om min blogg varit i stort sett livlös. Har ju varit usel på att uppdatera min blogg och på att skriva intressanta och läsvärda blogginlägg.

Det har förstås sina runda och taggiga skäl. Ni som har koll vet att jag brottas med migränanfall, allmän hjärntrötthet (som vissa kallar det, eller hjärndimma) och en långvarig utmattningsdepression som vägrar ge mig kraft och energi åter. På sistone (egentligen ganska länge, trots allt) har en smärre komplikation tillstött. Mina händer (nåja, delar av dem) och fötter har somnat på permanent basis, vilket får till följd att har svårt att greppa – och skriva blogginlägg (japp, där kom den, orsaken/ursäkten!) – och att jag vinglar som en drucken när jag är ute och går, och det känns sådär sexigt, kan jag upplysa er om. Jag snubblar, vinglar och svetten rinner i floder p.g.a. ansträngning, anspänning och mjölksyra upp till öronen.

Klassisk otur, tycker jag, och det känns ibland som att jag krymper lite som människa när folk kollar snett på mig eller pekar ut mig där jag raglar fram i matbutiken kl. 8.30 på morgonen/förmiddagen. Nej, jag är alltså inte påstruken, full, salongsberusad eller tankad, jag är bara riktigt j-a trött, yr, kraftlös och går på bortdomnade fötter med bonusen balansproblem. Jag har ramlat mer än en gång, tack och lov hemma i bostaden och på en promenad med ”bara” ett äldre hundägarpar som åskådare (plus hunden som ville fram och hälsa).

Vari orsaken till besvären ligger vet varken jag eller vetenskapen. Jag framförde tesen att jag bara är i otroligt dålig fysisk form, men såväl doktor som fysioterapeut (vars yrkestitel före 1 januari 2014 ju var sjukgymnast, som ni alla vet) har med emfas avfärdat den.

Sjukgymnastik för ökad muskelstyrka har hittills gjort mig sämre, liksom egna initiativ som promenader, hantelträning och diverse övningar på yogamattan hemmavid. Ett helt gäng blodprover hos doktorn har inte fått det att klarna, så snart väntar besök till neurologen för magnetkameraundersökningar. Kanske är det fel i huvudet på mig, kanske är det psykosomatiska besvär till följd av utmattningsproblematiken, kanske är det en nerv i kläm, kanske är det nåt värre, kanske är det nåt löjligt. Vi får se.

Jag ska försöka att hålla er någorlunda uppdaterade om mig och mitt, tack för ert fantastiska tålamod.

Till dess, ha nu en skön midsommarhelg, det ska jag försöka ha.

 

Varma hälsningar,

Stefan H.

 

PS: Tredje delen i En saga om sorg kommer att bli färdig, det är min fasta vilja. Det tar bara lite längre tid än vad jag planerade från början. DS.

Annonser

Utbrändheten vs Skrivandet

När döden skiljer oss åt. Nja.

Där nöden skiljer oss åt. Tja.

Eller, är glöden det jag vill åt? Ja!

Så är det. Ju.

Mitt liv i väggen är som det är och går som det går.

Skrivandet av ”Röda dagars hämnd” har legat i ett slags zombifierad träda, liksom det här med att läsa andras alster. Lika träligt som trist. Än tristare och träligare är det att det inte blir någon ny bok i år. Siktet är däremot inställt mot 2016 och skam den som ger sig.

Jag saknar förstås skrivandet lite extra mycket, det gör jag. Den där intensiteten jag känner, den rätta glöden, när jag är inne i zonen. När allt flyter på och sju timmar plötsligt bara har gått och jag har skrivit fem, tio, femton sidor. När tröttheten blir äkta och utan dåliga samvetskval över allt det där som inte blev gjort under dagen.

Det som inte blir gjort nu heller, när jag har så gott om tid men så lite energi.

Men ju fler dagar och veckor som förflyter i detta mosiga, okoncentrerade, värkande ingenhensland av utmattning, mjölksyra och närmast akut sömnbrist, desto längre tid inser jag att det lär ta. Något andra givetvis har insett för länge sedan.

Tro nu inte att det är nattsvart här, hos mig, inte ett dugg. Jag ska komma tillbaka i gammalt gott slag – eller, hellre, i en ny, uppdaterad version. Stefan 2.0, klokare, bättre på att sätta gränser och inte tacka ja till alltför mycket, trevligare och, ja, kort sagt en skönare person.

Ja, ni fattar kalopsen, eller hur? (Till och med Robert Broberg, må han vila i ekvilibristisk frid, skulle ha kunnat uppskatta detta. Tror jag.)

Till dess får jag gå min egen väg, för det här blir min resa, min lilla kamp. En kamp jag vet att andra har fått föra för egen del i går och i dag, en kamp allt fler lär tvingas föra i framtiden. Många som har suttit i en likadan båt som jag, och i grunden vet vad det hela innebär, kommer med uppmuntrande ord och stöttning, liksom släkt, vänner och bekanta. Det betyder oerhört mycket, ska ni veta, inte minst de dagar när det bär emot som mest och orken tar slut som fortast.

För er som stött på grund som jag, håll ut! Det finns många sätt att ta sig av grundet, men de två viktigaste råden (som jag själv har jättesvårt att leva efter) måste ändå bli:

  1. Våga be om hjälp, det gör inte ont, tvärtom, och det är inte fult, förnedrande, mesigt eller farligt. Det är bara vad det är. Jag menar, den som bryter benet vågar både skrika i plågor, ta emot all möjlig hjälp och, rentav, fråga efter smärtstillande.
  2. Acceptera dig själv (det kanske svåraste rådet av dem alla, i hela den existentiella världshistorien, inte sant?!). Ingen är sådär perfekt som Facebooks overkliga sociala verklighet låter påskina, ingen. Det är okej att ha sämre perioder i livet, tyngre, jobbigare. Det är också, när den dagen kommer, okej att våga må bra.

* * *

Vad gäller just (det stillastående) skrivandet av ”Röda dagars hämnd”, så antecknar jag en del saker jag tror mig vilja ha med i denna tredje del av En saga om sorg.
I vilket fall som helst adderas det till själva världsbygget som sådant, det vill säga det hamnar i diverse dokument i det expanderande mappsystem jag har byggt upp enkom för den här bokserien samt tänkta noveller i samma värld, Angoria.

Utan att för den skull vara färdig på något sätt, eller ens veta vad eller hur mycket som de facto hamnar i boken, pysslar och funderar jag en hel del kring profetior för närvarande. Särskilt en profetia är föremål för min uppmärksamhet. Vilken får ni möjligen läsa i boken, när den väl kommer, hehe.

Parallellt med den antecknar jag lite om hur skapelsen av världen har gått till ur den dariska religionens perspektiv. Alltså den dominerande troslära som utövas i länder som Semarien, Kamakien, Varatin och Udakien. Det lilla jag har skrivit om den är något som definitivt kan utvecklas, anser jag. Just nu ter det sig tämligen naturligt att hemfalla åt existentiella tankebanor, förvisso klädd i religiös fantasyskrud, även för en ateist som jag.
Jag är lite inne på begrepp som ”Endeahs tomhet”, ”Urgens gnista”, ”jättar och dvärgar” och gärna även ”Anartas brinnande flagor” och ”Melliads slocknande kol”. Men, märk väl, så länge det inte är färdigskrivet är det inte heller lagbunden kanon. Sen måste jag få in hur Darefus – den som spred darismen i norra Elatara – tänkt sig när det gäller Yanaaka, Urmodern, respektive Ethoolet, Urfadern. Vilken blir deras plats i det stora hela? Att de skapade lekplatsen – sedermera känd som Angoria – åt sina barn är redan känt och nämnt i böckerna, men vad säger skapelseberättelsen om hur de själva uppstod? Eller fanns de bara, sådär som gudar gör?

Tja, jag har ett gäng funderingar och anteckningar att bygga vidare på. Så det ska nog gre sig (som vi säger på västkusten; d.v.s. det ska nog ordna sig).

* * *

Nej, nu orkar jag inte skriva mer för den här gången. Dessutom vill katten Maja ha mat, just sayin’.

Så till nästa tillfälle vi hörs, var rädda om er och må väl. Det är ni värda allesamman, kom ihåg det.