Intervju med Erik Granström

Svavelvinter, av Erik Granström (2004&2011)

Erik Granström, författareErik Granström är ett bekant namn för de som någon gång ägnat sig åt rollspelet Drakar och Demoner. Det var under denna era, på 1980-talet, som han skapade både en fascinerande värld, Trakorien med omnejd, och en serie äventyr kallade Den femte konfluxen (med delarna Svavelvinter, 1987, Oraklets fyra ögon, 1990, Kristalltjuren, 1992, och Den femte konfluxen, 1994). År 1988 kom dessutom Trakorien, ett omfattande tillägg – en modul – till den övriga spelvärlden kallad Ereb Altor, även den med Erik Granström som upphovsman. Världen Ereb Altors huvuddrag och historia var ett led i samarbetet mellan bland annat Erik Granström och Anders Blixt och resulterade i den massiva Ereb Altor-boxen 1989.

Att sedan romanen Svavelvinter utkom i maj 2004 är för de allra flesta bara en logisk fortsättning på det fantasybygge som inleddes på 1980-talet. I september i år utkom del två av fyra i romansviten Den femte konfluxen, Slaktare små. Lägg därtill att Fria ligan, i samarbete med Erik Granström, har konstruerat det snygga Svavelvinter – Rollspel i Erik Granströms Trakorien, som släpps i mars 2012. Här är min intervju med författaren.

Slaktare små, av Erik Granström (2011)Din senaste bok, Slaktare små, är en fortsättning på succén Svavelvinter, kan du beskriva litegrann vad den, och serien, handlar om, för den som inte läst om Praanz da Kaelves, Silvia Mirandas, Brior Brådfots och de andras öden och äventyr?
Det är ingen enkel fråga att besvara utan böckerna har en handling på flera olika plan. Ytligt sett beskrivs ett dramatiskt skede i det Trakoriska rikets historia genom vissa nyckelpersoners ögon och äventyr. Handelsriket Trakorien står både inför inre sönderfall och hot från yttre fiender. Deras svavelmonopol har brutits sedan ett vandött folk har vaknat uppe i norr. Samtidigt närmar sig den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum som flera mäktiga krafter vill dominera. Intrigen kretsar kring olika maktgrupperingars försök att överflygla varandra. I den här världen finns magi, levande gudar, drakar och andra märkligheter som komplicerar saker.

På ett annat plan så handlar böckerna om hur tillvaron är beskaffad när det rör verklighet – språk – människa – makt. Det låter högtidligt men det är inte så att jag tror mig analysera och komma fram till något slags lösning utan jag intresserar mig helt enkelt för frågorna och bearbetar dem på olika sätt tematiskt i äventyren. Som en kul bieffekt kan jag låta språkfilosofer dyka upp som trollkarlar och präster.

För det tredje kan man läsa romanerna som en satir över saker i vår samtid eftersom Trakorien är ett genomkommersiellt rike där man känner igen många avarter från samtiden. Det finns många roliga detaljer.

Egentligen är jag inte intresserad av programmatiska böcker, det vill säga böcker där allt kan avkodas på ett ”rätt” sätt och det hänger just ihop med mina språkfunderingar. Jag ser människan som en mönstersökande varelse som alltför ofta blandar samman sina mönster med verkligheten. Det skulle vi kunna prata länge om.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut?
Att skriva böcker är verkligen en syssla som jag både hatar och älskar. Det känns fantastiskt att få en förlösande idé eller få till ett bra textavsnitt eller att se de färdiga böckerna, men mest är det hårt arbete och ändlös vånda och tvivel.

Varför skriver du den här serien?
Jag har alltid skrivit och eftersom jag utvecklade Trakorien som miljö så är det en bra plats att förlägga mina äventyr och funderingar till. Märkligt nog tröttnar jag aldrig på landet och tycks kunna fördjupa det hur mycket som helst.

Var fick du idén ifrån? Hur började det? Vad fascinerar med Trakorien?
Jag tror att Trakorien har blivit ett levande land både för mig och andra. Saker pågår på olika platser oavsett om vi är där eller ej. Fantasymiljöer kan ofta bli statiska, men i Trakorien pågår skeenden både i stort och smått. Jag är väldigt intresserad av historia och läser mycket om de tidsperioder som inspirerar mig, främst renässansen, Sumer och Akkad och republiken Rom.

Var får du namnen på platser och karaktärer ifrån? Resonerar du på något särskilt kring namn, som ju är ganska viktiga?
Jag plockar ofta upp ord från alla möjliga håll och går ofta på ljuden eller rytmen i dem. Numer har jag bra koll på olika språkområden i Trakorien och kan då försöka få lite ordning mellan olika regioner. Grunden är något slags blandning mellan gammalnordiska, sumeriska och kvasilatin.

En viktig aspekt av din berättelse är förstås själva språket, ordvalen, dina egna påhittade ord etcetera. Föll det sig naturligt att lägga språket på den nivån du har gjort eller är det något du måste kämpa med mening för mening, kapitel för kapitel?
Jag tycker mig ha funnit en viss trakorisk stil som nog anades redan i spelen. Alla författare kämpar nog mening för mening, men ofta skriver jag en första lydelse som sedan ändras vid varje ny genomläsning tills jag är nöjd, så formuleringarna växer snarast fram från skisser.

Kan det finnas en risk för att din språkliga kreativitet skymmer själva berättelsen? Är det något du funderar över i ditt, antar jag, dagliga skrivande?
Nu när två böcker i serien är utgivna måste jag fortsätta på den inslagna linjen rent språkligt, men jag tror som du antyder att mitt språk ibland kan stå i vägen för berättelsen. Å andra sidan tillför språket förhoppningsvis en särskild trakorisk krydda. Det är inte så att jag måste skriva på detta sätt utan det var ett val från början. När jag är klar med sviten så kommer jag antagligen att skriva något annat i en annan stil.

Precis som du nämner så är din berättelse mångbottnad, precis som Trakoriens historia. När du började skriva på Svavelvinter, visste du redan då vad du ville med serien? Hade du redan då klart för dig vad varje del skulle handla om, eller har du redigerat, strukit, ändrat, klippt och klistrat mycket under resans gång?
På speltiden hade jag definitivt ingen aning om vad som skulle hända härnäst men när jag började skriva romanen Svavelvinter så hade jag ju spelen som en slags riktlinje även om jag sedan inte alls har följt intrigen i dem. Handlingen i stort har jag haft ganska klar under hela romanskrivandet, men mycket ändras och vrids under gång. Dock är det sällan fråga om att stryka och gå en annan väg utan nya möjligheter öppnar sig hela tiden, kopplingar blir synliga och idéer tillkommer så att vägavsnitten snarare blommar upp och blir klarare allt eftersom jag närmar mig respektive sträcka. Det är fantastiskt kul och en märklig process.

På din blogg, Tankar från Trakorien, skriver du att du påbörjat del tre, Bladverk, som jag som rollspelat Drakar och Demoner-äventyren i serien Den femte konfluxen känner igen. Det är ett skepp som bland annat min rollperson från 1980-talet, riddar Damelon Rhygar (lite lånade namn, jag vet), färdats på. Berätta lite om skeppet och varför du döpt del tre till just Bladverk.
Skeppet Bladverk är ett levande seglande träd, som havsfolket kan styra genom att sjunga för det. De som läst Slaktare små kan nog gissa vilket träd det är som blir ett slags pilgrimsskepp för färd mot konfluxen. Namnet Bladverk på tredje romanen är bara ett arbetsnamn och det är inte säkert att det blir kvar, men skeppet har en viktig roll i boken.

Jag skrev ju att Svavelvinter varit/är en succé – vad innebär det i konkreta försäljningssiffror? För jag misstänker att du inte kan leva på ditt författarskap; få svenska fantastikskribenter lär kunna det, tyvärr.
Senaste årets siffror har jag ännu inte men jag skulle tro att de två tidigare upplagorna av Svavelvinter sålde drygt 5 000 ex. Succé vet jag inte, men framgång behöver ju inte vara synonymt med försäljningssiffror. Till skillnad från många så kallade bestsellers så har Svavelvinter tickat på under längre tid och glöms kanske inte lika fort. Jag tycker att det är fantastiskt att något som började för tjugo år sedan fortfarande kan intressera.

Jag vet inte om det stämmer, men visst är det väl så att Svavelvinter kanske ska ges ut i Tyskland? Det vore väl riktigt trevligt.
Det är inget beslutat om utgivning på annat språk, men det är förstås något jag skulle tycka var väldigt spännande. Några kapitel ur Svavelvinter har översatts till tyska och förlag där överväger saken. Coltso [hans förlag, reds anm.] översätter ju böcker från tyska och har kontakter där så det har gått via dem.

Om du vet, när släpps boken? Vad ska du förresten kalla del fyra, som är den sista delen, eller?
Vet inte, men jag hoppas att tredje delen kan komma ut senast om tre år. Arbetsnamnet för fjärde delen är Jordblod, men det tror jag inte står sig, särskilt som jag har vissa idéer om vad jag vill betona. Jag har dock skrivit synopsis på båda de återstående delarna och vet i stort sett vad som ska hända.

Vad är det som lockar med det fantastiska?
Jag tror inte på realismen, det vill säga jag tror att ”verkligheten” kan beskrivas på många olika sätt ur olika vinklar utan att någon av dem behöver vara uttömmande eller ”sann”. Det fantastiska är för mig att hitta nya sätt att se det redan bekanta. Det är så lätt att stelna i slentrian både vad gäller tanke, tolkning och handling. Jag tror på magin i vardagen.

Jag upplever det som om vi lever i en fantastikens guldålder just nu, med mängder av god litteratur för fantastikentusiaster. Den anglosaxiska fantastiken dominerar kanske, men du och andra drar ert strå till stacken med böcker på svenska. Hur ser du på fantastiken av idag och hur ser du på fantastiken i största allmänhet?
Fantastiken är en viktig del av det som gör oss till människor. Fantaster är de som ser nya möjligheter, sedan må det gälla idéer till romaner, att se en kartong som ett rymdskepp, vad som kan täljas ur en pinne eller en ny affärsidé. Fantastik som skrivs efter ”formula” (som man skulle säga i reklamfilm) är för mig inte fantastik utan tråkig efterapning. Fantastik ligger i ansatsen, inte i ämnesval eller genretillhörighet.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
Oj, har inte så stor koll faktiskt, men det skrivs mycket spännande idag och jag gillar när man går ifrån det gängse angloamerikanska för att använda nordiska särdrag både vad gäller innehåll och språk.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
En av mina favoriter är Watership down*, kaninboken du vet, men fantastik är för mig allt ifrån Dantes Divina Commedia till Kalevala*, Odysséen*, Loranga*, Aniara*, Mumintrollen* och Iain M Banks.

Sist, men inte minst – tack för intervjun och lycka till med skrivandet!
Tack själv, men låt mig parafrasera Tina Turner: ”What’s luck got to do with it?”

*) Förklaring i tur och ordning: Richard Adams (1972, Den långa flykten på svenska); finskt-karelskt nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på 1800-talet; grekiskt epos tillskrivet Homeros; Loranga är en av karaktärerna ur Barbro Lindgrens bok Loranga, Masarin och Dartanjang (1969); Harry Martinson (1956); figurer i Tove Janssons berättelser.

Advertisements

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

5 thoughts on “Intervju med Erik Granström”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s