Sköna slantar till Radiohjälpen

Schysta Uddevallabor (och andra?) har i dag öppnat sina plånböcker.

Mer om det senare.

I dag var det officiellt 30-årsfirande i Uddevalla stadsbibliotek, för så länge har detta bibliotek funnits i lokalerna på Södergatan. Katarina Hansson, kultur- och fritidschef i Uddevalla kommun, invigningstalade tillsammans med kultur- och fritidsnämndens ordförande, Annelie Högberg.

Firandet innebar att personalen ordnade med kaffe eller dricka och kaka till besökarna – men de arrangerade också en mycket välbesökt Bok- och kulturmässa.

Ett gäng lokala författare, skribenter, bloggare, föreläsare och andra profiler blev inbjudna att delta. En av dem var lilla jag. Se bara vilka som var inbjudna: Peter Angvarson, Jan Aronson, Lennart Carlsson, Inger Dejke, Ibrahim Daoud, Ulf G Eriksson, Viveka Forsberg Overland, Stefan Hagel, Rune Hasslöf, Hedvig Christina Hell Carlsson, Eva-Lotta Hultén, Caroline Hurtig, Christer Johansson, Vambola Kallaste, Ulrika Jannert Kallenberg, Dennis Karlsson, Lasse Mattila, Leif Molander, Ingelis Nordqvist, Christian Persson, Bengt Arne Runnerström, Sten Torgerson samt Ingemar Åhlund.

Som litterära godiskarameller för besökarna, hade personalen bokat tre etablerade författare, som föreläste. Jag kunde inte gå och lyssna på någon av dem, men jag såg att det var fullt till sista stolen på föreläsningarna. Uddevallabon och heltidsförfattaren Maria Gustavsdotter talade om att skriva historiska romaner ur ett kvinnligt perspektiv – jag har lyssnat på henne en gång för några år sedan, och hon är intressant att lyssna på. Ljungskilebon, biologen, debattören, författaren och folkbildaren i miljöfrågor, Stefan Edman, föreläste och kåserade om hur Uddevallabygdens landskap och miljö har skiftat genom åren, från Carl von Linnés besök här år 1746, till i dag. Ellen Mattson, författaren och kritikern som bor utanför Ljungskile, föreläste i sin tur om skrivandets lycka.

Eftersom jag inte visste hur mycket jag skulle komma att orka – det gäller ju att vara trevlig, alert, kvick, gärna rolig och glad – pirrade det litegrann i magtrakten, måste jag erkänna. Men, intalade jag mig, jag går dit och är så gott jag kan. Ja, ÄR så gott jag kan, det är ju i varandet jag har brustit de senaste åren. Görandet har det inte varit något fel på, snarare har jag gjort lite för mycket på lite för många håll och kanter för att kropp och knopp ska ha mått bra.

Eventuella farhågor försvann emellertid kvickt. Folk strömmade in i ett jämnt flöde under tiden jag var på plats (jag orkade inte vara kvar hela tiden, jag smet en stund tidigare).

Personalen hade på en förtjänstfullt sätt ordnat med bord och stolar åt författare som sålde sina alster. Jag hamnade innanför entrén, bredvid trevliga representanter från Uddevalla varvs- och industrihistoriska förening (som jag dessutom har intervjuat för Uddevalla 7 dagar), på en perfekt plats där alla kunde se mig – och, framför allt, mina böcker.

Gunnar Klasson, känd profil som driver Uddevallabloggen, tog tydligen lite bilder, huvaligen. Några av dem har han lagt ut på nämnda blogg, varav en på mig, huvaligen igen!

”Hördu! Plånböckerna då? Har du glömt dem?” frågar vän av ordning och reda bland bokstäver och redogörelser.

”Nej, inte alls”, konstaterar jag torrt. ”Tålamod, vän. Tålamod.”

Mitt erbjudande till potentiella köpare av mina böcker, ”Fred så gyllene” (2012) och ”Flammor av vrede” (2013), var att de fick betala vad de ville mot att jag fick skänka pengarna oavkortat till Radiohjälpen. Alla som tittade förbi och bläddrade i böckerna, tyckte att den dealen var mycket generös från min sida – men generositeten stod ju besökarna för! Det var ju dem, ni, som skänkte pengar. Tack!

Väl hemma summerade jag kronor och ören (nej, inga ören): 720 kronor. Fantastiskt, tycker jag. Tolv böcker fann sex lässugna ägare – japp, i dealen ingick båda delarna på en gång. Jag tyckte att det var schystast så.

Nu får jag bara hoppas att de 720 kronorna kommer väl till pass hos Radiohjälpen.

* * *

Tillägg: Så här några timmar senare har ”baksmällan” börjat infinna sig, den som brukar bli värst dagen/dagarna efter, den som jag, i brist på bättre liknelser, liknar vid en hjärnskakning, för så känns det. Jag visste att alla intryck, trevliga samtal och summan av hela kardemumman (ej att förväxla med Kar de Mumma) skulle resultera i huvudvärk, ljus- och ljudöverkänslighet, svårigheter att hålla tanke och koncentration uppe, mjölksyra som inte vill försvinna ur musklerna samt ge en rejäl utmattning på köpet. Men jag ville ändå ge det en chans. Jag måste pröva, pröva, pröva, för en dag så kommer jag förhoppningsvis märka att jag orkar lite mer, har lite mindre ont, mår lite bättre.

Tur då att jag klarade en del av tiden i bibblan (gick hem tidigare, som sagt, men jag hoppas att jag gav sken av att orka på slutet, för då var jag bra trött), för hur det än blir/blev efteråt, så var det nog värt det. Folk är så trevliga, när allt kommer omkring, inte minst läsare.

Nej, nu ska jag försöka titta lite på Tarantinos senaste, ”The Hateful Eight” (USA, 2015), med låg ljudvolym.

Sköt om er allesamman och tack än en gång!

Uppdatering gällande Röda dagars hämnd

Var hälsade, jordbor!

Och även andra, förstås, jag vill ju att alla ska känna sig välkomnade.

Nå, jag blev varse om att en uppdatering och ett förtydligande gällande den tredje delen i fantasyeposet En saga om sorg, ”Röda dagars hämnd”.

Till alla som väntar på den: Den är alltjämt ofärdig.

En del skrivande återstår, nämligen. Bland annat så vill jag möblera om inte bara vissa kapitel, utan även inom några kapitel. Jag har en plan för hur det ska gå till och vad som bör kunna redigeras bort eller måste läggas till. Jag vill passa på att tacka God of Shadows, som gjorde mig uppmärksam på otydligheten här på bloggen (det är korrigerat nu).

Arbetet med boken har fått ligga på is långa perioder, då min utmattningsproblematik har omöjliggjort skrivande (och läsande). Men jag har som sagt en idé och diverse kompletterande ströanteckningar om vad som ska göras, så alla ni som väntar får hålla er till tåls ytterligare ett litet tag.

Under tiden har ni förstås goda möjligheter att antingen läsa om ”Fred så gyllene” (del ett) och ”Flammor av vrede” (del två) eller läsa något helt annat.
Själv hoppas jag kunna ta mig an exempelvis Kameron Hurleys rosade trilogi (med de tre böckerna ”God’s War”, ”Rapture” och ”Infidel”), men också någon mer Patricia A. McKillip-bok (som ”Alphabet of Thorns”) eller Jo Waltons ”The Just City” eller R. Scott Bakkers ”The Judging Eye” eller de avslutande tre delarna i tiobokssviten The Malazan Book of the Fallen eller … Ja, det finns hur många olästa böcker som helst i bokhyllorna. Attans, vilket i-landsproblem.

Till dess jag kan läsa böcker på riktigt igen, fungerar ”substitutet” seriealbum alldeles utmärkt. Del två i Lantern City-serien är fortsatt underhållande och jag vill gärna påbörja Alabaster-serien snart.

Ja, ja, tålamod är en dygd, inte sant?

Torsdagsenkät

Hej!

Ja, jag tycker att ett ”Hej” är på sin plats. Ni har inte hört något från mig på länge nu, men jag kämpar på så gott jag kan, i likhet med majoriteten av jordens befolkning, kantänka.

Nå, jag snubblade in på Dark Places, fortsatte till Bokbabbel och läste enkäten där, varpå jag klickade mig vidare till enkätens ursprungsblogg, Litterarum. Snabbt (nåja) insåg jag att jag kunde ta mig an enkäten själv.

Vilket jag gör nedan. Håll tillgodo.

  1. Bästa boken du läst hittills i år?

Det här blir tämligen enkelt, då läsandet blivit lidande på grund av min utmattningsdepression. Träligt, men så är det.

Så den bok(!) jag har valt ut som ”bästa” alster hittills är ”The Wheel of Time Companion: The People, Places and History of the Bestselling Series” (2015), av Robert Jordan, Harriet McDougal, Alan Romanczuk och Maria Simons. Det är, såvitt jag minns, den enda boken jag kan säga att jag har läst ut.

Däremot har jag … Jag har nog läst ut en bok till, förresten, en fackbok om hur man skriver böcker för barn. Orkar inte ta mig till bokskåpet för att se vad den heter, men den var hur som helst en kort bok.

Jo, däremot har jag påbörjat ett helt gäng böcker och serier. Så här på rak arm (det är omöjligt att skriva med rak arm!) är ett DC-seriealbum, ”New Suicide Squad: Volume 1 – Pure Insanity”, påbörjad, liksom Kazuo Ishiguros ”Begravd jätte”, Katherine Addisons ”The Goblin Emperor” (som jag prioriterar för närvarande), Guy Gavriel Kays ”Under Heaven”, del två i C S Friedmans utmärkta The Magister Trilogy, ”Wings of Wrath” och den åttonde delen av Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen-svit, ”Toll the Hounds”.

  1. Och sämsta?

Tja, se svaret ovan, så förstår ni.

  1. Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa.

Tja, utöver de ovan nämnda bokverken, så vill jag hemskt gärna ta mig an Patrick Rothfuss andra del i The Kingkiller Chronicle, ”The Wise Man’s Fear”.

Åh, om jag får nämna en bok till, så är det Kameron Hurleys ”God’s War”, den första delen i den, så långt jag nu har kommit, spännande berättelsen om Nyx och många fler i trilogin som av okänd anledning benämns på flera skilda vis: God’s War Trilogy; Bel Dame Apocrypha; Nyx. Till och med författaren själv, Kameron Hurley, benämner serien med båda de förstnämnda varianterna, Bel Dame Apocrypha (God’s War Trilogy). Oavsett varianter, så tänker jag fortsätta att läsa vidare.

Får jag nämna några böcker till?

Okej, tack. Jag fick fatt i en roman(svit) om fem böcker på bokrean, inbundna och fint placerade i en av mina nya bokhyllor. Jag har velat ha böckerna länge, men slog till först nu. De jag pratar om är den 120 kapitel långa kinesiska 1700-talsromanen, uppdelad i fem böcker översatta till svenska av Pär Bergman, skriven av främst Cao Xueqin men också av Gao E.

  1. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Lite av en samvetsfråga, eller hur? Fast varför skulle det behöva vara det, egentligen?

Vad gäller min facklitteratur och all studentlitteratur, har jag ingen aning om könsfördelningen, och de bokvalen är förstås inte alltid särskilt valfria.

Om jag, däremot, synar boktitlar och författarnamn, sådär lite kvickt, är det troligen en viss övervikt i antal fysiska böcker skrivna av män, men någorlunda jämnt fördelat vad gäller författare. Jag har några långa bokserier skrivna av män (A Song of Ice and Fire, The Malazan Book of the Fallen m.fl.), men också flera självständiga romaner skrivna av kvinnor (Patricia A McKillip, Lauren Beukes, Katherine Addison, Karin Tidbeck, Caitlín R Kiernan m.fl.).

Vad jag kan se så har jag, märker jag nu, antagligen något fler självständiga romaner skrivna av kvinnor än motsvarande skrivna av män. Varför det är så, kan jag inte svara på. Beträffande antalet regelrätta fantasytrilogier, verkar jag ha ungefär lika många av respektive kön.

  1. Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls?

Fantasy som genre är superduperöverrepresenterad i bokhyllan, det mesta är också skrivet på engelska. Jag har en och annan episk fantasy-bok stående i bokhyllorna, men även sådana av det mindre episka formatet, som den enastående ”Ombria in Shadow”, av Patricia A McKillip, och Ellen Kushners nedtonade men utomordentligt välskrivna ”Swordspoint” och ”The Privilege of the Sword” som är förlagda till samma fiktiva universum i form av staden Riverside.

Science fiction är som genre klart underrepresenterad, även om jag har några pärlor av Jack Vance, Kay Kenyon, Peter F. Hamilton och redan nämnda Lauren Beukes.

  1. Ärligt nu – finns det någon bok du kanske inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?

Oj, tja, utöver viss studentlitteratur när det begav sig, vilken/vilka skönlitterära böcker kan det vara? Tror inte att jag har någon sådan bok, faktiskt, men det betyder i och för sig inte att jag kommer ihåg allt jag har läst. Om frågan istället varit vilka böcker jag skulle vilja komma ihåg, så är det förstås samtliga jag har läst.

  1. Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera!

Enkelt. Jag föredrar att köpa böcker och ha dem, äga dem, se dem i bokhyllan. En ny, oläst bok direkt ur paketet från någon nätbokhandel eller från hyllan i en fysisk bokhandel är något extra, tycker jag. Nya böcker luktar gott och de olästa böckerna, de som är ”obläddrade”, oöppnade och ännu inte fingrade på, är speciella, tycker jag.

När jag är i bokhandeln väljer jag alltid ett exemplar av boken som ligger längre in i högen, inte det yttersta exemplaret som många redan har fingrat på och bläddrat i. Dessutom är det förbjudet med hundöron i mina böcker och serier, vilket gäller till och med för pocketböcker som i många fall blir charmigare av att få en sliten, vikt och böjd bokrygg.

Med det skrivet, så drar jag mig inte för att låna böcker på biblioteket, inte alls, jag lånar ett gäng varje år. Men de böckerna blir aldrig desamma som ens egna, så är det bara.

Trevlig fortsättning!

 

Till minne av Ziggy

Många kommenterar David Bowies bortgång (den 10 januari 2016). En stor artist, konstnär och människa har gått ur tiden. Jag kan ärligt säga att jag inte har varit en helt hängiven lyssnare, men med en så lång karriär som hans (även om den blev alltför kort), blir det förstås gott om låtar att dra sig till minnes, både framförda av honom själv och i andras tolkningar. Som alltid har en artists eller grupps egna låtversioner ett givet tolkningsföreträde, tycker jag, men Nirvanas unplugged-version av ”The Man Who Sold the World” är fantastisk, liksom Oasis ”Heroes”-version, Def Leppards ”Ziggy Stardust” och … ja, jag börjar inse att det inte går att överskatta Bowies bidrag till mänsklighetens kultur. Ju mer jag börjar tänka på vilka låtar han har skrivit, desto fler poppar upp i minnet. Och sedan tillkommer alla de artister och band som har inspirerats av eller samarbetat med honom, så blir kopplingarna till de jag själv lyssnade allra mest på under uppväxten och senare helt given.

Som Def Leppard, Queen, Pulp, Blur, Suede med flera.

Gissningsvis har också Eurythmics, ett gäng punkband, glamrockens ikoner och tjogtals andra konstellationer påverkats och influerats av Bowie. Jag antar att listan kan göras hur lång som helst.

Samtidigt ligger han, som producent, bakom Lou Reeds ”Transformer”, Iggy Pops ”The idiot” och ”Lust for Life” och Mott the Hooples ”All the Young Dudes”, varav han skrev titelspåret till den sistnämnda plattan. Enligt Wikipedia ligger David Bowie bakom 550 låtar, så mänskligheten kan fortsätta att ösa ur hans musikskatts källa i evighet.

Av Bowies egenframförda låtar är ”The Jean Genie” en favorit. Och ”Heroes”, förstås, och ”Absolute Beginners” och ”Rebel, Rebel” och ”Life on Mars” och ”Ziggy Stardust” och ”Diamond Dogs” och ”Young Americans” och, ja, det är som sagt bara att ösa.

Som en av mina känslomässigt värdefullare ägodelar är den fantastiska fotoboken ”famouz” (ja, med gemener!). Den innehåller mästerfotografen och filmaren Anton Corbijns bilder tagna åren 1975-1988. Jag köpte den på Fotomässan i Göteborg 1997 och huvudnumret och skälet till att jag då, som fotostudent i de småländska skogarna, åkte till mässan stavades specifikt Anton Corbijn. Han var då hyperaktuell med bland annat boken och utställningen ”Star Trak” – och ölet. Mässfolket hade låtit trycka upp särskilda Star Trak-ölklistermärken. De prydde ölflaskorna som det bjöds på under vernissagen. Vi som gick i fotoklassen och som var på plats fick inte bara varsin öl som alla andra, utan två flaskor vardera; vi öppnade och drack upp ölet i den ena och sparade den andra oöppnad. Åtminstone gjorde jag det. Jag har den kvar oöppnad, snart 20 år senare.

Med risk för att i det följande hemfalla åt namedropping, men visst fick jag mitt lystmäte av Corbijn. En klasskompis och jag såg till att stå allra längst fram i kön till Corbijns extremt emotsedda – och välbesökta – föreläsning. Han pratade fotografi, förstås, och visade exempel på de musikvideor han gjort åt t.ex. Depeche Mode, Rollins Band, The Cranberries och många fler. Alla vi åskådare kände oss utvalda av Corbijn när han också visade nya klipp ur Depeche Modes kommande video till låten ”It’s No Good” (där Corbijn är med själv), exklusivt för oss i den överfulla föreläsningssalen.

Fast för mig skiner ett annat minne egentligen starkare än Corbijn-föreläsningen (och en föreläsning med Helmut Newton samt, före dess, hans utställning i Hasselblad Center och till och med ett möte och en stunds samtal med Mattias Klum). En klasskompis och jag stod och beundrade Star Trak-utställningens fotografier när en stor skugga tornade upp sig bakom oss. Vi sneglade bakåt och – se – där stod Anton Corbijn; han är alltså jättelång, från Nederländerna som han är. Jag sade att bilden vi betraktade – ett mättat svartvitt porträtt på en åldrad Frank Sinatra sittandes i en bar – var en av hans allra bästa. Han höll med och sade att det fotografiet han till slut valde på ’Ol Blue Eyes egentligen kom till efter själva fotosessionen. Han såg Sinatra sitta där – och tog bilden med sin Hasselbladare.

Senare, när vi, efter långa timmar på mässan, gick för att hämta ut våra kläder och köpta böcker (i det minst besökta kapprummet, alltså inte i dem vid Svenska Mässans huvudentré) kom den långe mannen nedglidande för rulltrappan. Följaktligen omringade vi herr Corbijn. Jag var tvungen att fråga om han kunde signera ”famouz”, vilket han gjorde. Han tog sig tid att signera allas våra Corbijn-fotoböcker. Proffsigt och artigt.

Vi hade nog alla svårt att sova den natten, tror jag.

Vad har då detta med David Bowie att göra?

Jo, bland otaliga andra artister och superstjärnor har Anton Corbijn fotograferat just David Bowie. Omslaget till ”famouz” andra utgåva från just 1997 pryds av en Jesuslik och begrundande, barbröstad Bowie som Elefantmannen. Det är ett avskalat, svartvitt fotografi. Mycket vackert.

Denna rymdmans resa som hjälte, från aska till aska och stjärnstoft landade i dödens svartstjärna – eller rentav på Mars?

Ta i trä och amen.