Torsdagsenkät

Hej!

Ja, jag tycker att ett ”Hej” är på sin plats. Ni har inte hört något från mig på länge nu, men jag kämpar på så gott jag kan, i likhet med majoriteten av jordens befolkning, kantänka.

Nå, jag snubblade in på Dark Places, fortsatte till Bokbabbel och läste enkäten där, varpå jag klickade mig vidare till enkätens ursprungsblogg, Litterarum. Snabbt (nåja) insåg jag att jag kunde ta mig an enkäten själv.

Vilket jag gör nedan. Håll tillgodo.

  1. Bästa boken du läst hittills i år?

Det här blir tämligen enkelt, då läsandet blivit lidande på grund av min utmattningsdepression. Träligt, men så är det.

Så den bok(!) jag har valt ut som ”bästa” alster hittills är ”The Wheel of Time Companion: The People, Places and History of the Bestselling Series” (2015), av Robert Jordan, Harriet McDougal, Alan Romanczuk och Maria Simons. Det är, såvitt jag minns, den enda boken jag kan säga att jag har läst ut.

Däremot har jag … Jag har nog läst ut en bok till, förresten, en fackbok om hur man skriver böcker för barn. Orkar inte ta mig till bokskåpet för att se vad den heter, men den var hur som helst en kort bok.

Jo, däremot har jag påbörjat ett helt gäng böcker och serier. Så här på rak arm (det är omöjligt att skriva med rak arm!) är ett DC-seriealbum, ”New Suicide Squad: Volume 1 – Pure Insanity”, påbörjad, liksom Kazuo Ishiguros ”Begravd jätte”, Katherine Addisons ”The Goblin Emperor” (som jag prioriterar för närvarande), Guy Gavriel Kays ”Under Heaven”, del två i C S Friedmans utmärkta The Magister Trilogy, ”Wings of Wrath” och den åttonde delen av Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen-svit, ”Toll the Hounds”.

  1. Och sämsta?

Tja, se svaret ovan, så förstår ni.

  1. Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa.

Tja, utöver de ovan nämnda bokverken, så vill jag hemskt gärna ta mig an Patrick Rothfuss andra del i The Kingkiller Chronicle, ”The Wise Man’s Fear”.

Åh, om jag får nämna en bok till, så är det Kameron Hurleys ”God’s War”, den första delen i den, så långt jag nu har kommit, spännande berättelsen om Nyx och många fler i trilogin som av okänd anledning benämns på flera skilda vis: God’s War Trilogy; Bel Dame Apocrypha; Nyx. Till och med författaren själv, Kameron Hurley, benämner serien med båda de förstnämnda varianterna, Bel Dame Apocrypha (God’s War Trilogy). Oavsett varianter, så tänker jag fortsätta att läsa vidare.

Får jag nämna några böcker till?

Okej, tack. Jag fick fatt i en roman(svit) om fem böcker på bokrean, inbundna och fint placerade i en av mina nya bokhyllor. Jag har velat ha böckerna länge, men slog till först nu. De jag pratar om är den 120 kapitel långa kinesiska 1700-talsromanen, uppdelad i fem böcker översatta till svenska av Pär Bergman, skriven av främst Cao Xueqin men också av Gao E.

  1. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Lite av en samvetsfråga, eller hur? Fast varför skulle det behöva vara det, egentligen?

Vad gäller min facklitteratur och all studentlitteratur, har jag ingen aning om könsfördelningen, och de bokvalen är förstås inte alltid särskilt valfria.

Om jag, däremot, synar boktitlar och författarnamn, sådär lite kvickt, är det troligen en viss övervikt i antal fysiska böcker skrivna av män, men någorlunda jämnt fördelat vad gäller författare. Jag har några långa bokserier skrivna av män (A Song of Ice and Fire, The Malazan Book of the Fallen m.fl.), men också flera självständiga romaner skrivna av kvinnor (Patricia A McKillip, Lauren Beukes, Katherine Addison, Karin Tidbeck, Caitlín R Kiernan m.fl.).

Vad jag kan se så har jag, märker jag nu, antagligen något fler självständiga romaner skrivna av kvinnor än motsvarande skrivna av män. Varför det är så, kan jag inte svara på. Beträffande antalet regelrätta fantasytrilogier, verkar jag ha ungefär lika många av respektive kön.

  1. Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls?

Fantasy som genre är superduperöverrepresenterad i bokhyllan, det mesta är också skrivet på engelska. Jag har en och annan episk fantasy-bok stående i bokhyllorna, men även sådana av det mindre episka formatet, som den enastående ”Ombria in Shadow”, av Patricia A McKillip, och Ellen Kushners nedtonade men utomordentligt välskrivna ”Swordspoint” och ”The Privilege of the Sword” som är förlagda till samma fiktiva universum i form av staden Riverside.

Science fiction är som genre klart underrepresenterad, även om jag har några pärlor av Jack Vance, Kay Kenyon, Peter F. Hamilton och redan nämnda Lauren Beukes.

  1. Ärligt nu – finns det någon bok du kanske inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?

Oj, tja, utöver viss studentlitteratur när det begav sig, vilken/vilka skönlitterära böcker kan det vara? Tror inte att jag har någon sådan bok, faktiskt, men det betyder i och för sig inte att jag kommer ihåg allt jag har läst. Om frågan istället varit vilka böcker jag skulle vilja komma ihåg, så är det förstås samtliga jag har läst.

  1. Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera!

Enkelt. Jag föredrar att köpa böcker och ha dem, äga dem, se dem i bokhyllan. En ny, oläst bok direkt ur paketet från någon nätbokhandel eller från hyllan i en fysisk bokhandel är något extra, tycker jag. Nya böcker luktar gott och de olästa böckerna, de som är ”obläddrade”, oöppnade och ännu inte fingrade på, är speciella, tycker jag.

När jag är i bokhandeln väljer jag alltid ett exemplar av boken som ligger längre in i högen, inte det yttersta exemplaret som många redan har fingrat på och bläddrat i. Dessutom är det förbjudet med hundöron i mina böcker och serier, vilket gäller till och med för pocketböcker som i många fall blir charmigare av att få en sliten, vikt och böjd bokrygg.

Med det skrivet, så drar jag mig inte för att låna böcker på biblioteket, inte alls, jag lånar ett gäng varje år. Men de böckerna blir aldrig desamma som ens egna, så är det bara.

Trevlig fortsättning!

 

Till minne av Ziggy

Många kommenterar David Bowies bortgång (den 10 januari 2016). En stor artist, konstnär och människa har gått ur tiden. Jag kan ärligt säga att jag inte har varit en helt hängiven lyssnare, men med en så lång karriär som hans (även om den blev alltför kort), blir det förstås gott om låtar att dra sig till minnes, både framförda av honom själv och i andras tolkningar. Som alltid har en artists eller grupps egna låtversioner ett givet tolkningsföreträde, tycker jag, men Nirvanas unplugged-version av ”The Man Who Sold the World” är fantastisk, liksom Oasis ”Heroes”-version, Def Leppards ”Ziggy Stardust” och … ja, jag börjar inse att det inte går att överskatta Bowies bidrag till mänsklighetens kultur. Ju mer jag börjar tänka på vilka låtar han har skrivit, desto fler poppar upp i minnet. Och sedan tillkommer alla de artister och band som har inspirerats av eller samarbetat med honom, så blir kopplingarna till de jag själv lyssnade allra mest på under uppväxten och senare helt given.

Som Def Leppard, Queen, Pulp, Blur, Suede med flera.

Gissningsvis har också Eurythmics, ett gäng punkband, glamrockens ikoner och tjogtals andra konstellationer påverkats och influerats av Bowie. Jag antar att listan kan göras hur lång som helst.

Samtidigt ligger han, som producent, bakom Lou Reeds ”Transformer”, Iggy Pops ”The idiot” och ”Lust for Life” och Mott the Hooples ”All the Young Dudes”, varav han skrev titelspåret till den sistnämnda plattan. Enligt Wikipedia ligger David Bowie bakom 550 låtar, så mänskligheten kan fortsätta att ösa ur hans musikskatts källa i evighet.

Av Bowies egenframförda låtar är ”The Jean Genie” en favorit. Och ”Heroes”, förstås, och ”Absolute Beginners” och ”Rebel, Rebel” och ”Life on Mars” och ”Ziggy Stardust” och ”Diamond Dogs” och ”Young Americans” och, ja, det är som sagt bara att ösa.

Som en av mina känslomässigt värdefullare ägodelar är den fantastiska fotoboken ”famouz” (ja, med gemener!). Den innehåller mästerfotografen och filmaren Anton Corbijns bilder tagna åren 1975-1988. Jag köpte den på Fotomässan i Göteborg 1997 och huvudnumret och skälet till att jag då, som fotostudent i de småländska skogarna, åkte till mässan stavades specifikt Anton Corbijn. Han var då hyperaktuell med bland annat boken och utställningen ”Star Trak” – och ölet. Mässfolket hade låtit trycka upp särskilda Star Trak-ölklistermärken. De prydde ölflaskorna som det bjöds på under vernissagen. Vi som gick i fotoklassen och som var på plats fick inte bara varsin öl som alla andra, utan två flaskor vardera; vi öppnade och drack upp ölet i den ena och sparade den andra oöppnad. Åtminstone gjorde jag det. Jag har den kvar oöppnad, snart 20 år senare.

Med risk för att i det följande hemfalla åt namedropping, men visst fick jag mitt lystmäte av Corbijn. En klasskompis och jag såg till att stå allra längst fram i kön till Corbijns extremt emotsedda – och välbesökta – föreläsning. Han pratade fotografi, förstås, och visade exempel på de musikvideor han gjort åt t.ex. Depeche Mode, Rollins Band, The Cranberries och många fler. Alla vi åskådare kände oss utvalda av Corbijn när han också visade nya klipp ur Depeche Modes kommande video till låten ”It’s No Good” (där Corbijn är med själv), exklusivt för oss i den överfulla föreläsningssalen.

Fast för mig skiner ett annat minne egentligen starkare än Corbijn-föreläsningen (och en föreläsning med Helmut Newton samt, före dess, hans utställning i Hasselblad Center och till och med ett möte och en stunds samtal med Mattias Klum). En klasskompis och jag stod och beundrade Star Trak-utställningens fotografier när en stor skugga tornade upp sig bakom oss. Vi sneglade bakåt och – se – där stod Anton Corbijn; han är alltså jättelång, från Nederländerna som han är. Jag sade att bilden vi betraktade – ett mättat svartvitt porträtt på en åldrad Frank Sinatra sittandes i en bar – var en av hans allra bästa. Han höll med och sade att det fotografiet han till slut valde på ’Ol Blue Eyes egentligen kom till efter själva fotosessionen. Han såg Sinatra sitta där – och tog bilden med sin Hasselbladare.

Senare, när vi, efter långa timmar på mässan, gick för att hämta ut våra kläder och köpta böcker (i det minst besökta kapprummet, alltså inte i dem vid Svenska Mässans huvudentré) kom den långe mannen nedglidande för rulltrappan. Följaktligen omringade vi herr Corbijn. Jag var tvungen att fråga om han kunde signera ”famouz”, vilket han gjorde. Han tog sig tid att signera allas våra Corbijn-fotoböcker. Proffsigt och artigt.

Vi hade nog alla svårt att sova den natten, tror jag.

Vad har då detta med David Bowie att göra?

Jo, bland otaliga andra artister och superstjärnor har Anton Corbijn fotograferat just David Bowie. Omslaget till ”famouz” andra utgåva från just 1997 pryds av en Jesuslik och begrundande, barbröstad Bowie som Elefantmannen. Det är ett avskalat, svartvitt fotografi. Mycket vackert.

Denna rymdmans resa som hjälte, från aska till aska och stjärnstoft landade i dödens svartstjärna – eller rentav på Mars?

Ta i trä och amen.

Nytt år, nya möjligheter – yeah, right!

Ett nytt år för med sig nya möjligheter. Sägs det.

Den som levt så ohyggligt länge som jag anar skepsisen bakom detta påstående.

Förhoppningen är emellertid att det ska stämma överens med verkligheten.

Min utmattningsdepression får måhända styra en smula, eller helt och fullt, men ifall jag lyckas ta över mitt jags roder har jag vissa saker jag vill få till under Hens år 2016.

Som de listdiggande nördar vi alla är (väl?), presenterar jag mina mål, som måhända får förbli drömmar, och mina drömmar som måhända får förbli ouppfyllda:

  • Vad sägs om att få till den där tredje delen i En saga om sorg-serien, va?! Ja, utöver att må bättre är ”Röda dagars hämnd”-manuset alltjämt en viktig prioritering. Så som 2015 såg ut kunde jag inte skriva särskilt sammanhängande eller särskilt mycket på berättelsen. Däremot har jag antecknat en hel del och funderat ännu mer, så jag både tror och hoppas att den nya manusversionen inte bara ska färdigställas utan också bli så mycket bättre än den nuvarande versionen. För, ja, det finns en version, som nu ska skrivas om. Av mig. Den största utmaningen inför en ny, förbättrad version är att bibehålla kronologin från den befintliga versionen för den var exakt på dagen när (ett kapitel är på förmiddagen, medan ett annat börjar på eftermiddagen, typ). Och det händer förstås en hel del som måste med till den förbättrade varianten; ledtrådar ska placeras rätt, profetior ska bli som jag vill ha dem och Jeunaran måste få mat vill lämpliga tillfällen. (Just det sistnämnda är ytterst viktigt, annars blir min favoritljusalf hungrig, om hon får ha en åsikt i ämnet.)
  • Läsa (ut) en bok eller fem. Fjolåret innebar få lästa böcker, trots aldrig så många timmar till övers. Orkade inte. Kunde inte koncentrera mig länge nog att fixera orden, än mindre ta in längre texter, under större delen av 2015. Några strödagar här och där utgjorde sällsynta undantag, men de hjälpte mig att läsa ut några alster. Som: ”Maresi” av Maria Turtschaninoff, ”The World of Ice and Fire” av George R. R. Martin, Elio M. García jr och Linda Antonsson, ”Belägringen” av David Gemmell, ”Reaper’s Gale” av Steven Erikson, ”Serahema Saporium 1:1 – De rotlösa” av Marcus Olausson och ”Ombria in Shadow” av Patricia A. McKillip. Lyssnade även på några böcker, vilket generellt sett har varit enklare än att läsa. Till exempel: ”Silmarillion” av J. R. R. Tolkien, “When True Night Falls” av C. S. Friedman, “The Dragon Reborn” och “The Shadow Rising” av Robert Jordan, “Asken Yggdrasil – En gammal gudomlig historia” av Alf Henrikson samt ”Storm Front” av Jim Butcher. Just nu ägnar jag ibland uppmärksamhet åt ”The Wheel of Time Companion: The People, Places and History of the Bestselling Series” av Robert Jordan, Harriet McDougal, Alan Romanczuk och Maria Simons, men den är ett uppslagsverk och är perfekt att bläddra i, enligt devisen ett uppslagsord här, ett uppslagsord där.
  • Hur vore det med en anständig semester i år? Ja, jag får se, men det hade varit trevligt att vara frisk nog att till exempel fara utomlands. Jag har länge velat resa till Skottland, men jag vill också åka runt i Vietnam och fotografera. Hm, det sistnämnda gäller även för Skottland.
  • Jag skulle vilja komma igång med träningen på allvar igen. Och med allvar menar jag som motionär, inget mer. Som det är för närvarande orkar jag ännu inte börja med vare sig löp- eller styrketräning, då jag helt enkelt är för trött, något jag beskyller utbrändheten och de vidhäftade sömnsvårigheterna, koncentrationsbesvären samt de alltför frekventa migränattackerna för.
  • Gå ner i vikt. Ja, ni som har träffat mig vet att jag är både kort och smal. Eller rättare skrivet, jag var smal. Under 2015 gick jag stadigt upp i vikt, mellan sex och sju kilo, och varje skålpund la sig som ister runt buken. Som tur är vet jag exakt vari viktuppgången består och vilka orsakerna är (eller rimligen bör vara): stress, mediciner, för lite sömn, successivt minskad fysisk aktivitet. Med några fler promenader – måtte jag orka – eller ovan nämnda träningsformer, så ska det nog ordna till sig. Maten, däremot, är det inte så mycket att orda om, tror jag. Jag äter gott om frukt och grönt, fisk minst tre gånger i veckan och nötter istället för godis. Visst, en kaka till kaffet eller teet ibland, bara för att. Lite får vi alla unna oss.
  • Swecon 2016! Det vore mumma det. Jag vill verkligen fara till ett Swecon igen, det vore gott mos att träffa så trevligt folk som det brukar vara på dessa fantastiska kongresser.
  • Vara mer social. Har jag alls inget emot. Med lite tur och flax och röta, kan jag vara allmänt trevligare i sociala sammanhang, och närvara oftare eller oftare vara mer närvarande, i år än i fjol.
  • Håkan Hellström! Japp, ska till Ullevi och se och lyssna på honom. Var där senast Göteborgssonen höll hov, jag och några till, och njöt. Den 4 juni 2016 lär bli något alldeles extra.
  • [infoga valfri målsättning/dröm här …] Tja, det brukar dyka upp saker jag inte visste om på förhand eller har tänkt på i förväg.

Den som lever får väl se vad året bär med sig.

* * *

Jag har för övrigt löst hela utbrändhetsproblemet, eller i varje fall insett dess onda orsak.
”Negativ stress, allmän överbelastning, sömnsvårigheter, oro, för höga krav på sig själv”, säger ni.
”Pyttsan!” säger jag.

Det handlar om att dra ner på, eller sluta med, alla tillfällen att förse sig med måste. Typiskt, jag som gillar både mås och te! Och gärna i den kombinationen – men välj skrattmås framför fiskmås, då måste på torkad och finhackad fiskmås smakar vidrigt.

Just sayin’.

Utbrändheten vs Skrivandet

När döden skiljer oss åt. Nja.

Där nöden skiljer oss åt. Tja.

Eller, är glöden det jag vill åt? Ja!

Så är det. Ju.

Mitt liv i väggen är som det är och går som det går.

Skrivandet av ”Röda dagars hämnd” har legat i ett slags zombifierad träda, liksom det här med att läsa andras alster. Lika träligt som trist. Än tristare och träligare är det att det inte blir någon ny bok i år. Siktet är däremot inställt mot 2016 och skam den som ger sig.

Jag saknar förstås skrivandet lite extra mycket, det gör jag. Den där intensiteten jag känner, den rätta glöden, när jag är inne i zonen. När allt flyter på och sju timmar plötsligt bara har gått och jag har skrivit fem, tio, femton sidor. När tröttheten blir äkta och utan dåliga samvetskval över allt det där som inte blev gjort under dagen.

Det som inte blir gjort nu heller, när jag har så gott om tid men så lite energi.

Men ju fler dagar och veckor som förflyter i detta mosiga, okoncentrerade, värkande ingenhensland av utmattning, mjölksyra och närmast akut sömnbrist, desto längre tid inser jag att det lär ta. Något andra givetvis har insett för länge sedan.

Tro nu inte att det är nattsvart här, hos mig, inte ett dugg. Jag ska komma tillbaka i gammalt gott slag – eller, hellre, i en ny, uppdaterad version. Stefan 2.0, klokare, bättre på att sätta gränser och inte tacka ja till alltför mycket, trevligare och, ja, kort sagt en skönare person.

Ja, ni fattar kalopsen, eller hur? (Till och med Robert Broberg, må han vila i ekvilibristisk frid, skulle ha kunnat uppskatta detta. Tror jag.)

Till dess får jag gå min egen väg, för det här blir min resa, min lilla kamp. En kamp jag vet att andra har fått föra för egen del i går och i dag, en kamp allt fler lär tvingas föra i framtiden. Många som har suttit i en likadan båt som jag, och i grunden vet vad det hela innebär, kommer med uppmuntrande ord och stöttning, liksom släkt, vänner och bekanta. Det betyder oerhört mycket, ska ni veta, inte minst de dagar när det bär emot som mest och orken tar slut som fortast.

För er som stött på grund som jag, håll ut! Det finns många sätt att ta sig av grundet, men de två viktigaste råden (som jag själv har jättesvårt att leva efter) måste ändå bli:

  1. Våga be om hjälp, det gör inte ont, tvärtom, och det är inte fult, förnedrande, mesigt eller farligt. Det är bara vad det är. Jag menar, den som bryter benet vågar både skrika i plågor, ta emot all möjlig hjälp och, rentav, fråga efter smärtstillande.
  2. Acceptera dig själv (det kanske svåraste rådet av dem alla, i hela den existentiella världshistorien, inte sant?!). Ingen är sådär perfekt som Facebooks overkliga sociala verklighet låter påskina, ingen. Det är okej att ha sämre perioder i livet, tyngre, jobbigare. Det är också, när den dagen kommer, okej att våga må bra.

* * *

Vad gäller just (det stillastående) skrivandet av ”Röda dagars hämnd”, så antecknar jag en del saker jag tror mig vilja ha med i denna tredje del av En saga om sorg.
I vilket fall som helst adderas det till själva världsbygget som sådant, det vill säga det hamnar i diverse dokument i det expanderande mappsystem jag har byggt upp enkom för den här bokserien samt tänkta noveller i samma värld, Angoria.

Utan att för den skull vara färdig på något sätt, eller ens veta vad eller hur mycket som de facto hamnar i boken, pysslar och funderar jag en hel del kring profetior för närvarande. Särskilt en profetia är föremål för min uppmärksamhet. Vilken får ni möjligen läsa i boken, när den väl kommer, hehe.

Parallellt med den antecknar jag lite om hur skapelsen av världen har gått till ur den dariska religionens perspektiv. Alltså den dominerande troslära som utövas i länder som Semarien, Kamakien, Varatin och Udakien. Det lilla jag har skrivit om den är något som definitivt kan utvecklas, anser jag. Just nu ter det sig tämligen naturligt att hemfalla åt existentiella tankebanor, förvisso klädd i religiös fantasyskrud, även för en ateist som jag.
Jag är lite inne på begrepp som ”Endeahs tomhet”, ”Urgens gnista”, ”jättar och dvärgar” och gärna även ”Anartas brinnande flagor” och ”Melliads slocknande kol”. Men, märk väl, så länge det inte är färdigskrivet är det inte heller lagbunden kanon. Sen måste jag få in hur Darefus – den som spred darismen i norra Elatara – tänkt sig när det gäller Yanaaka, Urmodern, respektive Ethoolet, Urfadern. Vilken blir deras plats i det stora hela? Att de skapade lekplatsen – sedermera känd som Angoria – åt sina barn är redan känt och nämnt i böckerna, men vad säger skapelseberättelsen om hur de själva uppstod? Eller fanns de bara, sådär som gudar gör?

Tja, jag har ett gäng funderingar och anteckningar att bygga vidare på. Så det ska nog gre sig (som vi säger på västkusten; d.v.s. det ska nog ordna sig).

* * *

Nej, nu orkar jag inte skriva mer för den här gången. Dessutom vill katten Maja ha mat, just sayin’.

Så till nästa tillfälle vi hörs, var rädda om er och må väl. Det är ni värda allesamman, kom ihåg det.