En liten sommarhälsning

Hejsan, gott folk!

Hoppas att ni har haft en bra sommar så här långt, med mycket skönt umgänge, tv-serietittande, biobesök och trevlig läsning.

Lessa och jag.
Ovan, Lessa, drygt 2 år; nedan, jag, drygt 45 år. (Foto: Stefan Hagel)

Min egen vår och sommar har inneburit en hel del rehabträning med en fysioterapeut här i Uddevalla. Det går framåt, om än tålamodsprövande långsamt. Eller för att vara tydlig: Det går precis så fort som kroppen tycker att det ska göra. Att läka skadade nervbanor tar nämligen lång tid, om de ens läker överhuvudtaget. Egentligen vet jag och läkarna varthän det barkar först nästa år, 2020, eller 2021. Rehabträningen är utökad från en dag per vecka till två, vilket jag ser som en stor framgång, med tanke på att de allra första passen i träningssalen var på en kvart och gjorde mig mer än färdig. Nu kan jag träna nästan en hel timme per pass (i mycket lugnt tempo och med låga eller inga vikter!). Kryckorna jag har blir dock välanvända under de kommande månaderna också.

Sedan jag lämnade sjukhuset har det blivit ett gäng sjukhusbesök, provtagningar och kontroller. Tack och lov har alla värden pekat åt rätt håll ganska länge nu, och jag kunde sluta med antibiotikasorterna i april och kortisonkuren i maj.

Med det nämnt vill jag verkligen understryka att skrivandet trots allt fortskrider. Fast som ni säkert förstår går det inte precis med raketfart. Det smattrar inte om tangenterna, snarare petas det in ett ord här, ett där.

Däremot har jag huvudet fullt av nyvunnen (läs: framför allt de senaste åren) kunskap om världen och fördjupade insikter om varthän diverse intrigtrådar ska ta vägen. Jag har också vunnit en bredare förståelse över intrigers och protagonisters drivkrafter. Hela berättelsens slutmål har dock inte förändrats nämnvärt sedan jag kom på det jag kallar för makroslutet under en promenad i de blekingska skogarna sommaren 2007. (Med makroslut avser jag helt enkelt det geopolitiska slutet, d.v.s. hur länderna kommer att se ut på den politiska kartan. Makroslutet involverar, och inkluderar, rimligtvis också exempelvis mörkalfers och andra intelligenta arters/rasers status.)

Vän av ordning ställer sig genast frågan: ”Om det finns makroslut finns det väl mikroslut, eller?”

Helt rätt, det gör det. Mikroslut är de slut som varje protagonist bemäktigar sig. Några protagonisters sistakapitel är mer eller mindre utstakade (i mitt huvud), varav till och med sista meningen är klar för en specifik person (även detta kom jag på under samma promenad sommaren 2007).

Till sist kan jag berätta, för den som eventuellt har trott annorlunda, att magisystemet är fullt fungerande. Tro mig, jag vet exakt hur det fungerar och det är mycket logiskt uppbyggt. Berättelsen kommer att avslöja vad magi är och vad magi inte är, jag lovar. Det ni läsare kan fundera på är huruvida folk i Angoria känner till allt som är värt att veta om magi eller ej, och vad deras förklaringsmodeller i så fall kan förtälja eller förvanska.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist, fotograf och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet, bilden och det skrivna ordet. Läser, observerar, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s