Intervju med Elin Holmerin

Elin Holmerin är uppvuxen i kringlornas stad, Södertälje, men bor idag med make och barn i Katrineholm. Hon arbetar som högstadielärare, ja, men för fantastikfantasten är det genom hennes skrivna alster hon låtit tala om sig. Med två böcker bakom sig, Eldfloder (2009) och De två odjuren (2011), och en tredje på väg, Sår, är hon på väg att på allvar etablera sig inom svensk fantastik.
Lägg därtill att hon designar/layoutar/skapar bokomslag och att hon hösten 2011 startade ett förlag – Undrentide – på vilket hon planerar att ge ut originell svensk Fantasy. Just det, fantasy med stort F.
Verkligen Stefan fick Elin Holmerin att besvara ett gäng frågor mellan studieplanering för eleverna, det egna skrivandet och läsandet av andras manus. Läs hennes långa, ärliga och, i mitt tycke, öppenhjärtiga svar nedan (och hur pinsamt enkelt hon avslöjar mina bristande kunskaper i engelska :)).

Du har nu kommit ut med två böcker, Eldfloder (2009) och De två odjuren (2011), och med en tredje bok på G, nämligen Sår, planerad att ges ut våren 2012. De berör alla tre ätten Svarthamn. Berätta lite om böckerna och om ätten Svarthamn.
Hela konceptet grundar sig på gammal svensk folktro, där man trodde att drakar kunde skifta hamn för att lura människor. Vanligast var att de skiftade hamn till andra djur, men jag tänkte att de också måste kunna skifta till människor – och vad skulle då hända om en av dem nästlade sig in helt och hållet?

När jag började skriva var jag helt inställd på att inte följa den klassiska fantasymallen. Jag ville experimentera och se om det gick att skriva en fantasybok som i princip bara utspelar sig inom fyra väggar i ett hus. Det var också viktigt för mig att lägga tyngdpunkten på det psykologiska och sociala spelet mellan personerna i huset och inte lägga någon vikt vid ”gott vs ont”. Även om Martin Svarthamn är en ganska hemsk varelse så är jag stolt över hur många läsare som har kommenterat att man känner att han är ”the good guy” i sitt eget huvud.

Ätten Svarthamn är genomgående ond och god. De har alla det djuriska som driver handlingarna och de mänskliga som försöker hålla tillbaka och få rätsida på livet. Martins son Edwin är den enda som figurerar i alla tre böckerna, även om han inte är huvudperson i den sista Sår.

Istället för att följa ”människa räddar världen”-konceptet så har jag valt andra berättarformer. Eldfloder är i grunden ett familjedrama, De två odjuren är ett skruvat triangeldrama och Sår är en sorts Romeo och Julia-historia.

De två första böckerna är förlagda till en närliggande historisk tid, medan den kommande boken, Sår, är förlagd till nutid. Var det ett lätt beslut, eller hur resonerade du kring det?
Faktum är att det var till stor del en slump. De två odjuren var tänkt att bli den sista boken och jag skrev epilogen i syfte att avrunda och sätta punkt. Sedan började jag spinna vidare på epilogen och det hela blev en ny bok. På sätt och vis är ju Edwins berättelse slut och därför kändes inte tidshoppet som en stor grej. Hans ättlingar har lättare att anpassa sig till människovärlden med allt vad det innebär med fordon, datorer och telefoner.

Det känns som om du har många böcker om ätten Svarthamns öde i dig. Väntar fler böcker efter Sår? Kommer de att utspela sig i framtiden då?
Jag har en fjärde påbörjad berättelse om en Svarthamn. Den utspelar sig också i nutid och snurrar lite på olika genusfrågor. Den har jag kört fast lite i eftersom jag inte hade någon tydlig plan med berättelsen. Det börjar väl bli dags att plocka upp den tråden igen. Jag har hittills inte gett ut någon bok utan att ha en annan färdigskriven, så det börjar brinna i knutarna.

Om du ska beskriva – utan att avslöja viktiga detaljer eller komma med olyckliga spoilers – de fantastiska inslagen i dina böcker, vilka är de i så fall? Var har du fått dem ifrån?
Det handlar om att leva med en del av sig själv som inte passar in, som inte har någon plats i ”modern tid” (Eldfloder utspelar sig trots allt under industrialismen, så relativt modern). Sagovarelser är utdöda och världen har gått vidare. Det måste vara väldigt plågsamt att aldrig kunna vara sig själv (vad nu det är). Samtidigt är det ju en fantastisk tanke att det skulle kunna leva andra varelser mitt bland oss utan att vi fattar ett dugg.

Vad för slags research har du ägnat dig åt för att få till berättelsens realistiska detaljer (om du nu har behövt läsa på något särskilt)?
Oj, oj, oj. Jag har ägnat hundratals timmar till research till alla tre böcker. Kanske allra mest till de som utspelar sig i en historisk tid, men även till Sår. Jag har läst böcker, bläddrat i gamla tidningar, tittat på journalfilmer, surfat, lyssnat på gamla radioprogram och pratat mycket med min farmor, som föddes 1919. För mig var det väldigt viktigt att få detaljer tidsenliga, trovärdiga och korrekta. Jag ville inte hamna i en sits senare där någon besserwisser sitter och pekar ut alla misstag jag har begått.

Handlingen i böckerna är placerad till vår egen världs Sverige. Varför?
Med tanke på den omfattande researchen så kan man ju tycka att det vore smartare att hitta på en egen värld där jag kunde sätta parametrarna själv, men det var aldrig aktuellt. Jag är väldigt intresserad och fascinerad av historia och huvudtanken med böckerna är också att det är vår egen värld och vår egen historia – med en tvist. Att det blev Sverige var också självklart. Att försätta handlingen i ett annat land skulle bara kännas fånigt. Här har jag allt jag behövde och kunskapen om det – växter, årstider, djurliv, städer och så vidare.

Varifrån hämtar du inspiration till dina berättelser? Varför har du egentligen skrivit just dem, tror du? Vad lockade dig att omsätta tanken om att skriva en bok om ätten Svarthamns öde till att faktiskt göra det?
Faktiskt hade jag från början aldrig en tanke på att det skulle bli böcker av det hela. Eldfloder var tänkt att bli en novell i två delar, men den blev helt enkelt för lång för att vara novell. Jag började skriva för att mina elever tjatade på mig. Jag har alltid haft historier snurrande i huvudet, för mitt eget höga nöjes skull. När jag märkte att folk tyckte om att läsa mina noveller blev jag först förvånad, sedan blev det nästan ett beroende. Jag skrev massor noveller och dikter och publicerade på nätet – och fick ännu mer beröm. Det låter nästan lite fånigt, men jag kan inte säga annat än att jag skriver för att jag tycker om att bli läst. Det är inte så att jag måste skriva. Om ingen var intresserad av att läsa – eller om folk tyckte att det var rent ut dåligt – då skulle jag inte skriva, då skulle jag behålla mina berättelser i huvudet för min egen skull. Jag skriver inte för byrålådan. Skrivandet är för jobbigt för att bara skriva för ingenting.

Inspirationen kan komma från vad som helst egentligen. Just nu har jag spelat en del Elder Scrolls V: Skyrim och medan jag spelar dyker det upp nya berättelser. Jag kan inte tänka mig att inte hitta på historier. Då skulle livet bli alltför tråkigt.

Vad är det svåra med att skriva en bok, tycker du? Om vi delar upp det lite: att få ihop själva berättelsen; att få till karaktärerna; att få till dialogen; att hitta rätt ton/stämning? Något annat?
Det svåra tycker jag är att få en helhet som lockar läsaren att läsa vidare. Att få in beskrivningar utan att tempot stannar upp eller att det blir infodumpar är också svårt. Balansen är inte lätt, sedan är det visserligen en fråga om smak till viss del.

Hur lång tid tar det för dig att ”slänga ihop” en bok och hur/när/var skriver du? Sätter du upp skrivmål per dag (2000 ord, minst fem sidor eller liknande)?
Jag har inga mål och ingen fast skrivtid. Jag är för ostrukturerad för att arbeta på det sättet. Jag skriver periodvis, när jag har lust. Då jag skriver, skriver jag fort och mycket och ofta. Min familj skulle säga ”jämt”. Ändå har det tagit runt 1,5-2 år att få ihop böckerna, men det beror mer på att jag tar uppehåll med jämna mellanrum och gör annat. Sår skrev jag faktiskt på två månader, men sedan har jag redigerat den i omgångar under ett års tid. Jag blir fascinerad av folk som har disciplinen att skriva varje dag, eller som sätter upp mål för sig själv och håller dem. De flesta mål jag har satt upp när det gäller skrivandet har jag inte hållit. Däremot med andra saker i mitt liv har jag alltid nått mina mål. Jag föredrar dock att låta skrivandet vara en flytande process. Det passar mig.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du (utöver dina egna och de du gjort omslagen till)?
Jag gillade Pål Eggerts bok De döda fruktar födelsen. Den var udda och gripande, med en hel del överraskningar. Precis så som fantastik kan vara. Jag har mest läst manus på sistone, så jag kan inte direkt uttala mig om nyare böcker, men jag har alltid älskat Maria Gripes böcker.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
Skogens salt av Huy Thiep Nguyen är nog bland det bästa jag har läst. Det är en novellsamling med mycket charmiga och udda berättelser som tvingar en att tänka. Ingenting är uttalat. Sedan gillar jag Neil Gaiman och Terry Pratchett. De flyttar gränserna och det behövs.

Som lärare, försöker du då locka dina elever att läsa fantastik? Hur går du tillväga i så fall?
Jag är faktiskt noga med att inte ”tvinga” på mina elever fantastik om de inte har något intresse. Inte hela böcker i alla fall. Det händer dock att vi läser utdrag eller noveller från olika genrer för att vidga deras vyer ”i smyg”. När jag var yngre var jag inte någon läsare. Jag hade ett par favoritböcker som jag läste om och om igen. Hade väldigt svårt att pröva något nytt. Min tonårige son fungerar likadant och säkert många andra också (det är väl därför deckare alltid ligger i försäljningstoppen). Om jag ska introducera något nytt så gör jag det i små portioner. Det brukar funka rätt bra, en del blir förvånade över att det finns så mycket bra fantastik.

Vad är det som lockar dig med det fantastiska i stort, tycker du?
Gränserna, eller snarare avsaknaden av dem. Och att utmaningen ligger i att skapa något trovärdigt av något otroligt eller osant. Det är riktigt häftigt.

Hur ser du på fantastiken av idag, dels den svenska, dels den utrikiska?
Jag är nyfiken på vart det kommer att leda. Även om det är marginellt och inte ”inne” riktigt ännu, så ges det ut en hel del svensk fantastik. Mer än förut, tror jag. Den kanske alltid kommer att vara styvmoderligt behandlad av gammelmedia, men på nätet lever en ny generation och bokbloggarna skäms inte för att recensera fantastik. I utlandet är det andra tongångar. Där står fantastiken högt i kurs och jag hoppas att det smittar av sig. Jag har alltid haft en dröm om att översätta mina böcker till engelska och försöka sälja in dem utomlands. Den drömmen känns inte ouppnåelig.

Du håller också på med omslag till böcker, och bland annat gjort omslagen till Halvblod (av Sofie Trinh Johansson) och Ögon som brinner, ögon som falnar (av Kim Vanjas) – och dina egna böcker, förstås! Vad är det som lockar med att göra omslag?
Jag är en estet i grunden. Hela mitt liv har jag tecknat och målat. Det var det jag gjorde istället för att läsa böcker :). Jag var helt inställd på att jag skulle jobba med något inom det området och gick både estetiskt program på gymnasiet och sedan en tvåårig medieutbildning, plus lösa kurser på högskolan. Att jag halkade in på lärarbanan var mer eller mindre en slump, och sedan upptäckte jag hur fantastiskt kul det var att arbeta som lärare. Fotografi och bildmanipulering har jag dock fortsatt med på fritiden, som en hobby, och varför inte tjäna lite pengar på sin hobby? Det som lockar är att hitta rätt stämning. Bilden måste höra ihop med innehållet och dessutom locka till läsning. Man ska plocka upp boken i hyllan och titta på den. Det är målet. Jag gör alltid en ohygglig mängd olika omslag innan jag bestämmer mig. Eldfloder har säkert 20 olika som ligger i datorn.

Allt det här ovan, författarskap och omslagsdesign, ingår ju som en del i ditt bokförlag Undrentide – har det blivit som du har tänkt dig det här med att driva eget förlag? Vad är bra/dåligt/positivt/negativt/svårt/lätt?
Det känns fortfarande som om jag precis har kommit igång och så är det väl. Det svåra i att driva företag är för mig alla regler och skattegrejer som jag måste ha koll på. Det har faktiskt tagit mest tid – nog för att det inte intresserar mig så värst mycket, men jag är ju tvungen. Det känns skönt att ha tagit steget och jag lägger ingen prestige i om jag inte skulle lyckas – även om det förstås är det jag vill. Ibland tvivlar jag på mig själv och min företagarförmåga, men vem gör inte det? Det är betydligt mer jobb än jag hade kunnat drömma om, men det är superkul.

Varför driver du eget förlag, förresten? Jag kan gissa att det har med genrevalet att göra; att skriva fantasy är inte alltid något som lockar större förlag, då fantasyutgivningen utgör en så blygsam del av den totala utgivningen. Eller?
Jag vill öppna upp för det icke-kommersiella, det smala som inte får plats någon annanstans. jag blir lite matt av ”den nya Ajvide-Lindqvist”- och ”den nya Stieg Larsson”-hypen. Varför måste alla böcker vara storsäljare? För mig är det viktigt att det håller hög kvalité och det får gärna finnas något som man inte hittar i mainstreamfantastiken. Vad detta är vet jag inte förrän jag läser det. Det kanske inte tilltalar alla, men det som tilltalar massorna riskerar också att bli rätt platt. Hellre liten rebellisk litteratur. Det känns samtidigt lite exklusivt att vara litet förlag.

En fördel med eget förlag, som jag ser det, är väl att man får kontroll över hela processen. Hur viktigt är det för dig?
Det är allt. Min första bok är utgiven av ett förlag och jag kände mig hela tiden i periferin. Det var en stressande och rätt otäck känsla. Jag hade inte kontroll och jag är en kontrollfreak. Trots det gjorde jag nästan allt själv – omslaget och sättningen (som ändå blev fel när de konverterade filen). Det var därför jag tackade nej till förlaget när det gällde andra boken.

Var kommer förlagsnamnet, Undrentide, från? För mig känns det som att undrens tid inte är förbi, att allt är möjligt med andra ord. Är jag fel ute? (Det ska visa sig att jag är sagolikt fel ute, läs bara …)
Nja, ordet är egentligen gammalengelska och betyder ungefär ”mitt på dagen”, som då ansågs lite mystisk och ”underlig”. Men om jag använder mina språkhistoriska kunskaper så torde grunden för ”under” och ”tid” vara densamma. Det finns en gammal engelsk folkvisa som heter Undrentide, där en drottning går in i en lund under lunchtid och somnar under ett träd. När hon vaknar har hon blivit galen. Hon river sig i ansiktet och sliter sönder sina kläder. Ingen kan lugna henne och hon blir bunden till sin säng av riddare, tjänare och tjänarinnor (sextio stycken tydligen). Hur länge hon var bunden eller om hon någonsin blev frisk förtäljer inte historien.

Hur har starten för ditt förlag varit så här långt? Har många förhoppningsfulla skribenter sänt in manus till dig? Har du marknadsfört det eller på annat sätt trängt igenom mediebruset?
Jag förväntade mig att det skulle komma in många manus, men det kom fler och just nu känns det som om jag ligger lite efter i läsningen. Det är väldigt spännande och intressant, men jag märker att jag är lite yrkesskadad, både som svensklärare och som författare. Det är inte ofta jag kan läsa utan att anteckna och kommentera, vilket gör att det tar rätt lång tid.

Jag har mest marknadsfört mig på lokalt plan samt inom fantasykretsar. Jag planerar att ha ett bord på Kontrast* detta år och i höstas var jag i Uppsala på Science Fiction- och Fantasydagen. Det gav mycket och jag försöker få in en fot eller två på de flesta fantastikarrangemang som hålls i Sverige.

Hur har responsen för dina egna böcker varit hittills?
Positiv och annorlunda. Med annorlunda menar jag att jag har fått många kommentarer om att läsare är förvånade över böckerna. ”Jag visste inte att man kunde skriva fantasy så här”, ”helt unikt” eller ”jag har aldrig stött på något liknande” är kommentarer jag har fått och det känns fantastiskt. Ett av målen med böckerna var att försöka skapa något som inte har skapats förut och det känns som om jag har lyckats med det. Det finns alltid saker som jag kan förbättra och det ska jag också göra. Jag är också glad att även folk som inte vanligtvis läser fantasy gillar böckerna och blir nyfikna på fantasygenren. Tyvärr gör det böckerna något svåra att marknadsföra har jag märkt. När jag marknadsför dem som fantasy skrämmer jag bort en del, och när jag marknadsför dem som historiska romaner så känns det lite som om jag lurar dem som väntar sig en realistisk roman. Dessutom tycker en del fantasyläsare att det är för lite fantasy i dem. Svårt det där.

Hur hinner du med allt?
Ja, säg det. Så länge jag tycker det är roligt så går det ju att jobba hur mycket som helst och det är det jag gör. Jag tar dock tid till annat som familjen eller min tredje hobby: datorspelande. Jag ska säga att jag är en väldigt effektiv människa. Jag får saker gjorda snabbt men noga. Sedan ska väl erkännas att hemmet ibland ser ut som ett katastrofområde, men då får det väl göra det då. Jag tar inte livet så himla allvarligt. Lite skit i hörnen har ingen dött av.

Det blev många frågor och långa, härliga svar.
Sist men inte minst, tack för att du tog dig tid att besvara mina frågor, det var supersnällt, Elin.
Det var så lite så. Kul att bli tillfrågad :).

*) Kontrast 2012 är en science fiction- och fantasykongress som äger rum 5-7 oktober på hotell Gillet i Uppsala. Kongressen har följande hedersgäster: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (duon bakom Engelsforssuccén Cirkeln och kommande Eld – kommer ut 26 april – och Nyckeln som kommer ut 2013.), Joe Abercrombie (trilogin The First Law, Best Served Cold, The Heroes och kommande A Red Country), Peter Watts (Rifters-trilogin, Blindsight, en romanversion av datorspelet Crysis 2), Kelly Link (novellist, som även driver förlaget Small Beer Press) samt Niels Dalgaard (fil dr i litteraturvetenskap, översättare och redaktör – han är kongressens fanhedersgäst och har varit aktiv i dansk science fiction-fandom sedan 1970-talet).