Svarta Skaftö 1

Svarta Skaftö, vad är det?
Skaftö på vintern?
Nja, det kan det ju för all del vara. Men nej, det jag syftar på är arbetsnamnet på mitt skrivprojekt, ett slags spänningsroman med humoristiska inslag. Den är förlagd till år 1869 och har, så här långt, tre självklara protagonister: Skotten, Skaftöhäxans dotter och Bergman.

Den sistnämnda är vikarierande kapellpredikant, som får det tveksamma nöjet att hamna i en mordhistoria när han anländer till Grundsund.
Skaftöhäxans dotter heter Helga och bor inne i skogen, ganska nära kolerakyrkogården. Hon är Grundsunds kloka gumma, men också ansedd som en udda fågel bland fiskelägets sjömän och fiskare.
Skotten är just en fiskare, som antingen har skotsk påbrå – många i Bohuslän hade det vid den här tiden, då skottar och engelsmän frekventerade vårt land, eller helt sonika flyttade hit å yrkets vägnar – eller har varit i Aberdeen med nån fiskeskuta. Har inte bestämt mig än.

Här är trenne kapitelinledningar, en för varje ovan nämnd karaktär.

Skotten

Utanför Grundsund låg havet lik den här kulna gryningsdöda timman. Rigor mortis, tänkte Skotten och rodde ett årtag till. Närmre och närmre kom han sitt mål, kulan som markerade tinan. Rigor mortis. Ekan gled framåt i sin kalla rutt, fören klöv vattnet till lätta skvalpanden.
Mjölkvita dimsjok drev som djävulens oformliga sirener och lockande nymfer över det grådaskiga, kav lugna vattnet, grep och viskade omkring båtens flykt. Stillhet. En alkekung flöt som en kork på babords sida, en famn ifrån årans svepande drag och droppar. Med en plötslig ingivelse, en silverglittrande uppenbarelse i djupet, dök fågeln och försvann med ett distinkt plopp.

Helga

Kloka gummor levde i ytterkanten av Guds gränslösa nåd, ibland innanför gränsen, ofta utanför. Där Schartaus lära i Herrans ord höll folket i tukt och förmaning, bistod byns eller sockens äldsta och klokaste kvinna med galder och gärning i det praktiska.
Nu ansåg hon sig varken höra till de klokaste eller di äldste, men nog såg var och en gumman i henne alltid. Redan som liten förtvinade hennes leder och lemmar under vädrets fuktkalla tyngd och hållningen kroknade under hemmanets arbetsbörda, så smeknamnet Lilla Gumman passade hennes gestalt lika väl då som nu.

Bergman

Från Uddevalla hade han tagit hästskjuts genom bohuslandskapet, ända ut till Bokenäset, där en båt från Oxevik förde honom över till Skaftös land. I valet och kvalet mellan tvenne övernattningar i Fiskebäckskils gästgivaregård eller hos den blivande kollegan i Fiskebäckskils församling, Helge Bruhn.
Det blev till slut en natt på värdshus och en natt hos kapellpredikant Bruhn. Någorlunda utvilad efter färden från Uddevalla begav han sig första dagen ut på en promenad längs gatorna mellan de många kaptensvillorna. Kullerstenar, rika dekorationer och husdetaljer, välskötta men små trädgårdar, trevligt folk. Grundsund skulle te sig annorlunda hade Helge Bruhn låtit honom förstå den andra dagen: ”Bistert fattigt folk, lika strävsamt som svartsynt. Och svartsyntare blev de efter att Lindblom for därifrån.”

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s