Miniutdrag ur Röd grynings ankomst

Det rör på sig i skrivandet. Förhoppningsvis håller flytet i sig som det ska, och bör. Med ett nytt jobb (samma yrkesroll som förut – journalistens) på en ny ort får jag chans att sova en hel halvtimme, eller rentav fyrtio minuter, längre, plus att jag kommer hem en halvtimme tidigare om arbetsdagarna, så ser jag bara fördelar som gynnar mitt skrivande.

Mer utsövd, piggare och stärkt. Om nu bara närt och kärt folk håller sig på benen och frisknar till ordentligt, så att jag får sinnesro, så anar jag en produktiv skrivperiod den närmaste tiden.

Som tur är har jag ett finfint upplägg för Röd grynings ankomst, den tredje delen i En saga om sorg-serien. Många har frågat mig när del tre kommer, vilket förstås är ett gott betyg som ger mig ytterligare kraft i skrivandet.

Här är ett miniutdrag ur ett ännu ofärdigt Deivon Lonnegar-kapitel:

”Kapitel 09 b” (det kommer inte att heta så i det färdiga manuset, förstås)

Josapher Dobals mörka dåd hamnade i mönstermördarens fålla. Deivon läste slutsummeringen:

Förvisso erkände den vidrige gärningsmannen, Josapher Dobal, enligt egen utsago en fattig oäkting bördig från Västra Högländerna, ett tjog kvinnomord i och kring Galenda, men vi har bara kunnat leda i bevis tre av dem. De trenne liken blev funna innanför stadsmurarna. Offren var alla nattfjärilar av sådan art att ingen utom den frekvente bordellbesökaren kommer att sakna dem, men brottens rituella natur injagade skräck i huvudstadens redbara kvinnor. Därtill bidrog otaliga rykten och påhitt om mördarens magiska blå skägg till ytterligare panik. Ja, han hade färgat skägget blått, inte tu tal om det, men den påstådda magin i det uteblev.

Vi kunde gripa Josapher Dobal utan dramatik i lövmånad anno 2118 och ända ett års monstruösa, omänskliga illhandlingar.

Mördarens huvud skiljdes från kroppen på Kungstorgets basaltplatta, medelst slö bila och till allmän beskådan och glädje under en regnig förmiddag, elva dagar in i slaktmånad. Därefter steglades kroppen, huvudet och slaktarhanden på varsin påle för att tjäna det uppenbara syftet.

Josapher Dobals avrättning avslutar härmed fallet. Må hans förtappade själ vandra i Intet i evinnerliga dagar. Gudarna skall veta att han inte blir saknad bland de levande.

Sammanfattningen var stämplad med stadsvaktens eget sigill och undertecknad av Främlingen. Ja, han skrev faktiskt så, sir Padrek Holl av Pendys. Under hans tid, hade Deivon läst, tjänade mången rödmantel utan att någonsin få se honom i egen hög person. En i sanning märklig man.
Avrättning medelst slö bila. Jo, jag tackar. Deivon log åt det. Om det stämde eller bara ingick i Främlingens allmänna beskrivning kunde han inte veta, men det skulle kunna stämma. Oäktingar av låg börd löpte den ständiga risken till hårdare bestraffning. Men då offret var en sköka, inte en prinsessa eller drottning, stannade dödsstraffet vid en mindre grad av avskräckning och, i brist på bättre ord, förnedring.

* * * * *

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s