Kan jag bli proffs på intervjuer? Det vill säga att stå på den utfrågades sida om skranket? Går det att vänja sig?
Vet inte. Jag är ju i egenskap av reporter klart mer van att ställa frågor snarare än att få dem. En journalist behöver/bör som bekant aldrig redovisa sina egna åsikter i en artikel.
Onsdag och torsdag blev det emellertid lite ändring på den universella ordningen.
Dels publicerade tidningarna Trollhättan 7 dagar, Uddevalla 7 dagar respektive Vänersborgaren en artikel med mig inför Flammor av vrede-släppet på måndag (och imorgon kan Uddevalla 7 dagars läsare ta del av samma intervju), dels intervjuade lokalradion mig live i programmet Nobel & Myrbäck i P4 Väst på eftermiddagen.
Inför radiointervjun, min första, var jag gott nervös, måste jag erkänna. Men radiovärdarna, Evelina Myrbäck och Susanne Nobel, var trevliga och lotsade in mig bra i programmet. Vi pratade om skapelsen av en egen värld, i mitt fall världen Angoria, där En saga om sorgs hela berättelse utspelar sig. Jag har ännu inte vågat lyssna mer än några sekunder av programmet (där intervjun med mig börjar 47 minuter och 20 sekunder in i sändningen), men alla andra som jag känner (släkt och vänner) som har lyssnat har sagt att jag åtminstone inte gjorde bort mig. Rösten kan jag inte förändra, men folk hörde vad jag sa och det får duga.
Verkligen Stefan 